Varför är så många barn , nu plötsligt, hemmasittare?

Skolan blir en tuffare och tuffare miljö att vistas i. Man behöver inte ha en diagnos för att känna av det. Jag har ett barn med npf och ett utan, äldsta sonen (ej npf) hamnade i en klass i mellanstadiet där det var kaos. Alltså verkligen kaos. Ingen hade respekt för läraren, fanns ingen gränssättning. Jag och min man (hans pappa) satt med varsin halvdag i veckan under en månad för att göra oss en bild och för att avgöra om det var dags att byta skola och det var som att sitta i en apbur. Vi som satt längst bak kunde ju också se att det var få som gjorde det man skulle på sina iPads om man säger så.
De som hade behövt stöd och anpassningar fick inte det eftersom skolan länge haft en inställning att alla ska vara i samma klass och det är fult och exkluderande att "peka ut" vissa som behöver gå iväg och jobba i mindre grupper.
Nu verkar det TACK OCH LOV vända litegrann. Det är inte exkluderande, snarare det omvända, det är exkluderande att inte se varje barn och möta hen där hen är. Sätter du ett barn som inte klarar höga ljud kognitivt eller har andra förmågor som hen behöver stöd i, i en vanlig klass där det inte finns någon förståelse så är det dömt att misslyckas.

Jag som förälder till det yngre barnet (med npf) fattar den typen av beslut varje dag. Jag går inte och handlar om jag märker att hen är uppe i varv eller behöver sitta i lugn och ro och göra pärlplattor för det vore elakt av mig att sätta hen i den miljön när jag vet att hen inte klarar av det. Hela familjen har behövt skapa och förstärka vissa mönster och rutiner för att det ska funka. Och idag märker vi det inte, det har blivit självklart. Och då är det ingen hög nivå på diagnosen och inga stora förändringar. Men det hjälper den lilla. Så jag fasar redan för hur det ska bli i skolan helt ärligt. För där går allt inte att lösa och visst det är en lärdom i sig under tiden man utvecklas. Men man behöver förstå att vissa människor har inte samma varseblivning som andra. Förstår inte tid eller andra koncept om de inte uttrycks grafiskt. Förstår inte ironi och liknande. 

Sen har vi allt detta som unga upplever med FOMO om man inte är på mobilen dygnet runt, inte sover ordentligt osv. Men det är ett helt eget ämne. 

Det finns forskning på att vissa diagnoser ökar med stigande ålder på föräldrarna. Så det är inga konstigheter.
Men att det får sånt genomslag beror ju då på att dessa barn inte får rätt stöd i skolan. 
Sen vill jag också lägga till att vi har en grupp hemmasittare som inte alls är på npf-eller autismspektrumet utan som tvärtom är särbegåvade. De finner ingen mening med skolan, går dit sporadiskt och kollar vad klasskamraterna håller på med, konstaterar att det där kan jag redan och går hem igen. De får inte heller glömmas bort.
Nu tror jag att Skolverket uppmärksammat detta och har inlett satsningar för att fånga upp och utmana även dessa. Men det är en grupp som glider under radarn. Du kan dessutom också ha npf-diagnoser OCH vara särbegåvad. Npf i sig behöver inte vara kopplat till intellektuell funktionshinder eller "begåvning".

Håller helt med dig ovan. 
Jag var likadan, det fanns alltid saker att göra vid sidan om. Läsning på högre nivå, extramaterial med utvidgat lärande inom samma område. Det var bara att säga till och hämta typ.
Men lärare idag har inte tiden pga allt nämnt ovan. Så att dessutom ge ut extra material och följa upp hinns inte med.

Mitt äldsta barn är begåvad inom matematik. Det är ett "språk" han kan liksom, det visade han tidigt.
Vilket gjorde att han kunde göra ut en mattebok på en vecka. Men det blev ändå inte bra för han gjorde som han lärt sig själv och kunde sällan redovisa. Och ibland bestod ett kapitel av multiplikation säger vi, av att man skulle lära sig tre olika sätt att lösa samma problem. Nu löser han dem ändå. Men matematik är ju annars som ett stort husbygge där du kan behöva många olika verktyg i verktygslådan som byggs på vartefter. Så när problemen blir komplicerade ska du förstå att ok, det är på DET HÄR sättet jag ska ta mig an det här. Hela det tappades bort. Det var också tal om att han skulle läsa matte med äldre årskurser men det funkade tydligen inte i schemat.
Så läraren han hade kunde bara ösa på med fler matteböcker efter varann, inte djupare inom varje område så att säga. Och utan genomgångar, dvs det fanns inte någon individuell plan för just hans lärande utifrån vad han visade att han kunde och vilka utmaningar han kunde ta sig an för att komma framåt på ett bra och säkert sätt. 

Det är sevärt! Lite väl fjantigt i vissa avsnitt, det här är ett ämne som inte ska skojas bort. Men om det gör att fler lockas att titta och att det väcker intresse så må det väl vara hänt.
Utöver det bör alla ta till sig forskning om uppväxtvillkor, hälsa och digitalt input, Sissela Nutley delade ett läsvärt inlägg senast idag. 
Vi ska förstås påverka skolan också men är det tufft för barnen på dagtid i skolmiljö så får jag i då som förälder rigga en sund miljö hemma som motvikt till det. 

Selektiva ätstörningar hör dock ofta ihop med npf. Min yngsta finns på autimsspektrat och är både extremt känslig för dofter och konsistenser. Äldsta har inga såna preferenser alls och båda har samma föräldrar och fått samma uppfostran inom precis allt. De är som de är, de små liven. 

Att man inte pratade om det på samma sätt var knappast för att det inte förekom eller "fanns".