Läser i Aftonbladet om alla hemmasittare och de 32000 som står i kö till BUP.
När jag växte upp på sjuttiotalet och åttiotalet hörde jag aldrig talas om någon hemmasittare, vad jag vet förekom det inte ? Nu finns det många och jag känner själv till flera.
Tvingade man helt enkelt barnen förr att gå till skolan? Vad är det som hänt?
Skolan blir en tuffare och tuffare miljö att vistas i. Man behöver inte ha en diagnos för att känna av det. Jag har ett barn med npf och ett utan, äldsta sonen (ej npf) hamnade i en klass i mellanstadiet där det var kaos. Alltså verkligen kaos. Ingen hade respekt för läraren, fanns ingen gränssättning. Jag och min man (hans pappa) satt med varsin halvdag i veckan under en månad för att göra oss en bild och för att avgöra om det var dags att byta skola och det var som att sitta i en apbur. Vi som satt längst bak kunde ju också se att det var få som gjorde det man skulle på sina iPads om man säger så.
De som hade behövt stöd och anpassningar fick inte det eftersom skolan länge haft en inställning att alla ska vara i samma klass och det är fult och exkluderande att "peka ut" vissa som behöver gå iväg och jobba i mindre grupper.
Nu verkar det TACK OCH LOV vända litegrann. Det är inte exkluderande, snarare det omvända, det är exkluderande att inte se varje barn och möta hen där hen är. Sätter du ett barn som inte klarar höga ljud kognitivt eller har andra förmågor som hen behöver stöd i, i en vanlig klass där det inte finns någon förståelse så är det dömt att misslyckas.
Jag som förälder till det yngre barnet (med npf) fattar den typen av beslut varje dag. Jag går inte och handlar om jag märker att hen är uppe i varv eller behöver sitta i lugn och ro och göra pärlplattor för det vore elakt av mig att sätta hen i den miljön när jag vet att hen inte klarar av det. Hela familjen har behövt skapa och förstärka vissa mönster och rutiner för att det ska funka. Och idag märker vi det inte, det har blivit självklart. Och då är det ingen hög nivå på diagnosen och inga stora förändringar. Men det hjälper den lilla. Så jag fasar redan för hur det ska bli i skolan helt ärligt. För där går allt inte att lösa och visst det är en lärdom i sig under tiden man utvecklas. Men man behöver förstå att vissa människor har inte samma varseblivning som andra. Förstår inte tid eller andra koncept om de inte uttrycks grafiskt. Förstår inte ironi och liknande.
Sen har vi allt detta som unga upplever med FOMO om man inte är på mobilen dygnet runt, inte sover ordentligt osv. Men det är ett helt eget ämne.
På 70-talet fanns inte begreppet. Det fanns ungdomar som inte gick till skolan men samhället var också annorlunda förr.
Det var faktiskt lite enklare i skolan förr också. I takt med digitalisering är det rätt mycket som man ska lära sig som inte fanns ens förr. Allt är mer komplext än för oss som gick i skolan på 70-talet.
Betygssystemet var också annorlunda. Många av de som idag är hemmasittande, kanske fick 1:or i betyg för att de sporadiskt var i skolan och då gjordes inga speciella insatser utan man ryckte på axlarna och tyckte att de har ju klarat skolan då, fått betyg. Samverkan mellan hem och skola fanns knappt på den tiden heller.
Idag vet vi mer om varför vissa får såna svårigheter att man stannar hemma. Oavsett om någon har NPF eller inte, så är det stor andel av de som är hemma som har just NPF. Dessa fanns förr med men det fans inte diagnosinstrument på det viset som finns idag.
Sedan lever vi just nu i en tid där "allt" ska bedömas medicinskt/mätas och det kanske inte alltid är bra, jag vet inte. Det beror på att hjärnforskningen går så mycket framåt att man kan "se" saker man inte kunde se förr. Nu kan man t.e.x "se" dyslexi vid hjärnscanning, det kunde man inte förr, för man visste inte vad det var man skulle titta efter.
Forskningen som visar att läsförmågan har minskat mycket sedan ungarna fick datorer tror jag också att vi ska ta på stort allvar. På gruppnivå läser ungdomar sämre än förr (finns naturligtvis glädjande, alltid vissa som är storläsare) och det innebär att de helt enkelt greppar språket sämre, men de förstår ju inte det för de vet inte hur det skulle vara annars (bara att se härinne hur en del inte kan skillnad på de-dem, inte stavar bra, inte vet skillnaden på "Kalle tvättar sin bil" eller "Kalle tvättar hans bil" osv).
Ungdomar som säger att de aldrig läser en bok har ökat. Så måste de läsa böcker i skolan, kommer till gymnasiet, kraven ökar och det blir riktigt tufft för vissa, för de har inte tränat upp sin läsförmåga. Universitetsstudenter som inte klarar studierna där sen heller, av samma skäl.
Men det handlar inte bara om skolan, det handlar om hela samhället. Vi har hjälpmedel till allt. Du behöver knappt skriva en text själv längre utan datorn kan fixa det mesta åt dig. Elever som tycker att de "kan" glosor på andra språk för att de googlar dem, medan läraren försöker förklara att oren (och hur man ska använda den) måste sätta sig i långtidsminnet, för annars kan du det inte själv.
En kombination av flera orsaker:
* Skolan är en betydligt otryggare miljö numera än den var tidigare
* Roligare tv-spel och internet, så det finns helt enkelt mer för ett barn som lockar att stanna hemma än tidigare.
* Inga obsklasser, så dels pallar inte de mer krävande barnen med miljön, samtidigt som de övriga inte riktigt pallar med de krävande barnen.
* Föräldrar är äldre idag än förr, vilket ger fler barn med olika avvikelser.
* Föräldrar är fattigare idag än tidigare, så bägge behöver jobba heltid och har därmed sämre möjligheter att stötta sina barn.
Det finns många bra svar i tråden, och jag vill lägga till en sak: Ökat stök i klassrummen. Detta har flera orsaker, större klasser, sämre disciplin (lärare har mycket lägre befogenheter att ta itu med "bråkmakarna" idag än för 40 år sedan), pedagogiken (att elever ska "ta ansvar för sitt eget lärande" även i låga åldrar. Inte lika mycket katederundervisning, osv), att skolan ska vara "inkluderande" som nämndes ovan. Till detta kan också nämnas att det i samhället överlag alltid fokuseras mer på folks rättigheter än på deras skyldigheter. Föräldrar som ifrågasätter läraren och vägrar se sitt eget barns brister eller delaktighet i problem, har ökat.
Många hemmasittare har NPF, och både själva undervisningsformen och miljön i skolan är så ogynnsam den kan vara för just dessa barn. Människor med NPF vill ofta ha struktur och förutsägbarhet, blir ofta lätt störda/distraherade.
Jag anser att för de barn som av någon anledning har svårt med dagens skola så vore det katastrof om friskolor förbjöds. Antalet hemmasittare skulle öka ännu mer. De problem som finns med friskolor kan lösas på andra sätt än att sonika förbjuda den skolformen. Men, det är ett sidospår.
Tror inte det på något sätt var bättre förr med mindre stök eller mindre mobbing.
Skillnaden ligger väl i annat föräldraskap och andra barn. I båda fall har man nog andra perspektiv på att utsätta sig själv, eller andra för det som gör en illa.
Sedan ska man såklart inte underskatta en viss smittoeffekt när man ser andra sitta hemma. Precis som man inte ska glömma att det vi kallar "hemmasittare" i dag, förr kallades "skolkare". Det är med andra ord mer en fråga om ett nytt ord på ett gammalt problem.
En kombination av flera orsaker:
* Skolan är en betydligt otryggare miljö numera än den var tidigare
* Roligare tv-spel och internet, så det finns helt enkelt mer för ett barn som lockar att stanna hemma än tidigare.
* Inga obsklasser, så dels pallar inte de mer krävande barnen med miljön, samtidigt som de övriga inte riktigt pallar med de krävande barnen.
* Föräldrar är äldre idag än förr, vilket ger fler barn med olika avvikelser.
* Föräldrar är fattigare idag än tidigare, så bägge behöver jobba heltid och har därmed sämre möjligheter att stötta sina barn.
Det finns forskning på att vissa diagnoser ökar med stigande ålder på föräldrarna. Så det är inga konstigheter.
Men att det får sånt genomslag beror ju då på att dessa barn inte får rätt stöd i skolan.
Sen vill jag också lägga till att vi har en grupp hemmasittare som inte alls är på npf-eller autismspektrumet utan som tvärtom är särbegåvade. De finner ingen mening med skolan, går dit sporadiskt och kollar vad klasskamraterna håller på med, konstaterar att det där kan jag redan och går hem igen. De får inte heller glömmas bort.
Nu tror jag att Skolverket uppmärksammat detta och har inlett satsningar för att fånga upp och utmana även dessa. Men det är en grupp som glider under radarn. Du kan dessutom också ha npf-diagnoser OCH vara särbegåvad. Npf i sig behöver inte vara kopplat till intellektuell funktionshinder eller "begåvning".
Vill lägga till två små detaljer till allt ovan.
När jag gick i skolan på 80-talet var det självklart att jag fick eget material där jag låg före de andra i klassen. Läraren hade alltid extramaterial både för de elever som behövde förenkling och de som behövde gå vidare snabbare, verkade det som. Inga problem och dessutom fick jag positiv bekräftelse på att jag var duktig och lärde mig snabbt och att det var något positivt.
Mitt barn som fortfarande går i skolan har fått ett helt annat bemötande från de flesta lärare. Jag har fått kämpa som förälder för att mitt barn ska få material som stimulerar, något som barnet inte redan kan. Mitt barn har fått vara med på sååå många upprepande lektioner om samma, samma, samma...när hen lär sig efter första tillfället, precis som jag. Istället för att slänga åt eleven lite mer avancerade extra-uppgifter har läraren fokuserat på att alla ska vara med på samma och att mitt barn måste visa sina kunskaper på exakt det sätt som läraren bestämmer vid så många tillfällen som läraren bestämmer. Ingen som helst förståelse för att många barn blir uttråkade och omotiverade av för enkla uppgifter. Dessutom har barnet alltid fått negativ feedback om barnet har påvisat mer kunskaper än det som läraren tagit upp.
Den andra saken som jag reagerat över är att när barnet själv har velat något, har läraren alltid sagt nej. Jag upplevde själv som barn att när jag själv ville något, hängde läraren på liksom. Ett exempel är när mitt barn ville öva mer på att skriva för hand (i åk 2). Då skrattade läraren och sa att sånt sysslar man inte med längre i skolan, det är omodernt. Så det kan inte komma på fråga att barnet skulle få göra något sånt. Om det hade varit i min barndom, hade läraren sagt "vad roligt att du vill öva mer på skrivstil, jag ordnar ett häfte" och jag vill tro att läraren hade uppmuntrat det även om det varit omodernt.
Detta är två små saker som gör att gruppen som vantrivs i skolan har blivit större, tror jag. Nämligen de som är läraktiga och nyfikna. För många barn är det jättejobbigt att behöva vara med på repeterande genomgångar av sånt de redan kan, göra hundra likadana töntiga uppgifter som de kunde för flera år sen och bli ifrågasatta istället för uppmuntrade när de visa att de kan mer.
Jag hade haft jätteproblem i dagens skola själv. Fattar verkligen inte varför det är så viktigt att tvinga alla att vara på samma nivå hela tiden. Verkligheten är tvärtom mot vad man säger att man gör i skolan med individualisering i många fall.
Håller helt med dig ovan.
Jag var likadan, det fanns alltid saker att göra vid sidan om. Läsning på högre nivå, extramaterial med utvidgat lärande inom samma område. Det var bara att säga till och hämta typ.
Men lärare idag har inte tiden pga allt nämnt ovan. Så att dessutom ge ut extra material och följa upp hinns inte med.
Mitt äldsta barn är begåvad inom matematik. Det är ett "språk" han kan liksom, det visade han tidigt.
Vilket gjorde att han kunde göra ut en mattebok på en vecka. Men det blev ändå inte bra för han gjorde som han lärt sig själv och kunde sällan redovisa. Och ibland bestod ett kapitel av multiplikation säger vi, av att man skulle lära sig tre olika sätt att lösa samma problem. Nu löser han dem ändå. Men matematik är ju annars som ett stort husbygge där du kan behöva många olika verktyg i verktygslådan som byggs på vartefter. Så när problemen blir komplicerade ska du förstå att ok, det är på DET HÄR sättet jag ska ta mig an det här. Hela det tappades bort. Det var också tal om att han skulle läsa matte med äldre årskurser men det funkade tydligen inte i schemat.
Så läraren han hade kunde bara ösa på med fler matteböcker efter varann, inte djupare inom varje område så att säga. Och utan genomgångar, dvs det fanns inte någon individuell plan för just hans lärande utifrån vad han visade att han kunde och vilka utmaningar han kunde ta sig an för att komma framåt på ett bra och säkert sätt.
Har också funderat på det. Ja, jag tror man tvingade barnen (mer). Men det finns säkert också ett mörkertal, eftersom man ibland träffar på vuxna som inte har lärt sig mycket i skolan och som ibland också säger att de inte har varit i skolan mycket.