Misstänkt adhd

Det låter en hel del som min pojke. Han är 9 år nu och är diagnostiserad med adhd och atypisk autism. Han kan skärpa sig i situationer där han är lite otrygg, som i sällskap med en sträng släkting och när han är med kompisar han inte känner så väl. 

Dessutom så fungerar han väl i situationer där han är tillfreds och får rätt stimulans. På fotbollsträningen eller på mattelektionerna i skolan tex, då märker man det bara på att han är ovanligt aktiv motoriskt. Min kille är väldigt mån om att passa in så det är främst med oss här hemma som han får utbrott, i skolan går han in på toaletten när det blir för mycket. Han har myror i brallorna och har svårt att sitta still och är sen med det sociala samspelet men är annars mest som barn är. 

Min pojke kunde vara ganska våldsam mot andra när han var 3 till 5 ungefär men sen klingade det av och nu är han inte våldsammare än andra barn i hans ålder. Han kunde också bitas när det blev för mycket för honom och det kan han fortfarande göra när han är riktigt pressad men det är mer en stressreaktion och inte egentligen aggressivt. Han brukar gömma sig bakom mig och bita mig i armen om han blir riktigt trängd. När han var mindre kunde han bitas när det blev för gosigt eller stojigt. 

Just ja, min pojke fungerar väl när han får riktad uppmärksamhet av en vuxen. Är han med en vuxen som hela tiden leder honom och aktiverar honom så fungerar samspelet bra. Det är med andra jämnåriga eller när han måste samspela med flera personer samtidigt som det blir svårt för honom. Kanske är det likadant för din pojke och därför det fungerar bra hos din mamma men blir stökigare när ni är fler. Det blir helt enkelt svårare att hålla ordning på alla och allt som händer med det sociala. Det blir ju snabbt väldigt komplext att följa med i det sociala när man är flera. 

Bilen är lugnande för min kille också. Han kan sitta still påfallande länge när vi kör. Jag är likadan och kommer ihåg att jag älskade att åka bil när jag var barn. Jag tror det är något med rörelsen och utsikten som hela tiden förändras fort. 

Jag tror det är bra att ha en utredning gjord innan skolan börjar. Min kille kom i en klass med en superbra lärare som är intresserad av att arbeta med barn med diagnoser och han har verkligen varit underbar med min pojke.

Vet skolan om vilka svårigheter som finns är chansen större att de kan anpassa så det funkar. Min pojke behöver ingen resurs utan det räcker med den strukturen som läraren har och hjälpmedel som finns tillgängliga för alla. Att personalen vet att han har diagnos gör att de bemöter honom bättre, de vet att han behöver få röra på sig för att fungera bra och att han behöver tydliga instruktioner och att bli påmind på vägen. En diagnos kan hjälpa till så att barnet får mer uppmärksamhet och bemöts med mer tålamod. 

Jag håller med Elin P om att rutiner och ett tydligt schema är bra.
Att jobba in rutiner och regler som man inte ruckar på samt att anpassa kraven och förväntningarna man har både på barnet och sig själv. Att tänka igenom vad som är viktigt och vad som funkar i livet som det nu har blivit. 
Jag ser ingen motsättning i tydlighet och lågaffektivt bemötande. Att vara lågaffektiv handlar ju om att inte dras med i barnets känslostormar utan behålla sitt lugn. Det är viktigt att man ändå är tydlig och trygg. För att citera Bo Hejlskov, man ska undvika att tassa för det blir inge bra. 

Kan man ligga steget före så är det toppen men det kräver ju att man är aktiv hela tiden. Att vara där och guida barnet att göra rätt istället för att straffa och skälla när det blivit fel är idealet men inte alltid lätt att få till. 

När man har fasta rutiner så blir det också lättare att se vad som funkar och när det blir kaos. Då blir det lättare som förälder att anpassa och sålla bort det som inte är nödvändig.

Bara att titta med nya ögon och analysera när det strular. Jag insåg tex att vi alltid hamnade i bråk över strumporna på morgonen. Jag förstod tillslut att det helt enkelt var för svårt för min kille att få till det. Jag var tvungen att vara med och hämta stumporna och instruera, ta ena strumpan, hälen ska vara nedåt, dra på strumpan. Jag hade inte fattat att det var klurigt för honom att få till utan blev arg för att han inte gjorde som jag sa när jag bara sa, ta på dig strumpor.

När han blir distraherad av tusen saker gör han ju inte det för att vara busig, han tappar tråden och behöver hjälp att hitta tillbaks.