Hon är den jag vill dejta men hon har ingen aning. Vad bör jag göra nu?

Ser du själv någon framtid i det här? Du inser väl att vi kommer att sitta här om ännu ett år?
Hon kommer inte att agera på dina omärkliga hintar och ni kommer inte att vare sig "växa" eller "hamna" ihop.
Att du helt plötsligt faktiskt gör något är såklart uteslutet. Det hade ju kunnat misstolkas pga modern dejting. Grubblerierna leder ju definitivt ingenstans. Ansvaret är följaktligen hennes, och där kommer ju inget att hända.

Lägg nu ner.

Fattar du inte frågan?

Varför är det såhär VARJE gång någon ställer en fråga? Du svarar ALDRIG på den, utan skriver "Inte mitt fel" eller "Inte sagt att ...". Frågan ger du kompletta fan i. Hela tiden.
Just den här frågan löd alltså: Ångrar du idag att du inte frågade om en träff igår?
Alltså, fattar du?

HUR är "Jag försökte" ett svar på den? Du försökte ångra dig, menar du?

Inser du varför du upplevs som inkapabel till kommunikation och som att du aldrig svarar? Och då var ju detta ändå som du faktiskt skrev något alls. Det är nästan så att frågeställare ska känna sig lite ärad, bara av det.
Även jag är mycket nyfiken på hur själva försöket att fråga yttrade sig. Du öppnade käften och var precis på gång men i sista stund råkade du istället säga "Hej. Inte sagt att det är mitt fel!", eller? Hur gick försöket och det påföljande misslyckandet till?

Svara då istället.

Så med andra ord var det aldrig något försök? Eller hur gick försöket till då?

Originalfrågan var en Ja- eller nej-fråga. Ångrade du dagen efter att du inte hade frågat? Du har fortfarande inte svarat.

Du tycker fortfarande att du svarar eller? Ser inte alls hur du kan uppfattas som helt omöjlig att konversera eller som att du inte svarar?

Gäller än.

Som med 85% av alla andra frågor i tråden.

Men svarar trevligt gör du iaf.

Tyvärr är det nog så att det aldrig resulterar i någon reality check, även när det borde ha gjort det för länge sedan.

TS tror ju att han "försöker" när han inte gör ett skit. Han försöker försöka, möjligen. I övrigt utspelar ju sig både försöken och hindren inne i hans skalle. Det "gick inte logistiskt" att prata med henne. Trots att det inte "gick", "försökte" han. Ett självuttalat bevis för att försöken helt enkelt är att vilja. Han tror att han försöker utföra, men möjligen försöker han förmå sig själv. Vågar dock icke.

Så nä, för den här fega autisten blir det nog aldrig någon reality check. Han kommer att bli ett stackars offer som har rätt i allt men världens jävla otur med livet och alla yttre omständigheter.

Det handlar inte om att du skulle stressa henne, som vi alla vet. Ingen vill ju stressa fram något innan det gått 800 sidor och två år, när man väl står där med henne och bara behöver öppna käften när man ju faktiskt vågar och allt. Nänä, det handlar om att det inte "gick logistiskt".

Ett slående icke-autistiskt resonemang.

För övrigt var det ju rätt elakt att "försöka" när du anser att det vore att stressa henne. Redan nu efter 16 månader också.

När jag tänker efter, är du nog fan det största offret jag någonsin sett. Den som haft mest otur av alla jag hört talas om.
Andra löser sina situationer. För jävla ynkligt ...