Ett år senare, men inte blivit bättre

Gjorde abort den 28 september förra året.
Tänker på mitt bortvalda barn varje dag.
Tror inte att det någonsin går över.

Svårt att säga.
Jag vill ju tro att det var rätt val just då, eftersom omständigheterna i mitt liv just då hade gjort det svårt att välja att behålla.

Men ofta tänker jag att det är efterkonstruktion från min sida. Ett sätt att i efterhand försvara mitt val. Kanske hade saker löst sig och fallit på plats om jag valt att behålla.

33 år.

En fortfarande mycket ny relation.

Både jag och mannen långtidssjukskrivna.

Osäkra på om vi överhuvudtaget vill ha barn, nånsin.

Barnmorskan misstänkte pågående missfall eller något avvikande i graviditeten, eftersom det inte syntes så mycket på ultraljudet som det borde ha gjort (100 procent säker på graviditetsveckan).

Vi är fortfarande tillsammans och vår relation är fantastisk. Men omständigheterna är de samma.