Jäkligt trött på min tonårings attityd avseende ekonomi

Tonåringar är i grunden otacksamma, oavsett hur mycket pengar som "ges" för att det ligger i sakens natur att liksom inte vara tacksam i den fasen i livet.

Min erfarenhet är att tacksamheten helt enkelt kommer av den extra guldkanten man inte väntat sig och att det ibland faktiskt är rimligt att just dra i nödbromsen när utgifterna drar iväg och blir rättigheter.

Kläder är en rättighet, men att köpa dem själv är faktiskt ett förtroende.... Månadspeng+diverse+nöjen är faktiskt "samma sak" om nöjet är något som inte är för familjen.

Lunchpeng i skolan är något som kan vara en rimlig kostnad för er, men också faktiskt att ge henne möjlighet att inte ta tag i sitt problem. Här kanske man snarare sk hitta en annan lösning?

Mobiltelefon är ju för både henne och er. Vilken kostnad behöver ni? Och vad är faktiskt en extrakostnad för hennes vilja och inte ett faktiskt behov.

Personligen använder jag pengar som en drivkraft till min tonåring. Jag betalar behov, och så har han en summa för villhöver och egna "måsten". Och så förhandlar vi.