Han vågar inte

För att man bör klara av att leva sitt liv självständigt och inte använda andra som kryckor.

Försöker inte stödja mig på någon annan, men komma out and about lite. 
Jag förstår vad du menar, men jag vill inte ligga på soffan för evigt. (Ja, hobbys osv men du förstår vad jag menar)

Köper inte det där. Du skriver att du dejtar massor men lyckas inte ta till dig någon (för att du inte är redo att dejta). Du behöver inte ligga på soffan, men att dejta massor innan du är redo kommer bara att leda dig åt fel håll.

Jag tog inte till mig någon innan heller, det var första gången jag erkände känslor för någon. Nånsin. 

Ja ja, dessa ständiga ursäkter. Ge dig själv de bästa förutsättningarna istället för att leva som du gör. Det är som att du inte vill må bra.

 TS. Det låter som att du vill fortsätta älta detta och fortsätta ha kontakt. 

Inte vilja klippa kontakten för att han då tycker du är svag? Va? Sumpa ditt mående för nån tönts eventuella åsikt? Kom igen. 

Mitt råd är att släppa honom och gå vidare. Jag hade ett hemligt förhållande med min Sambo i två år innan det blev vi, han blev påkommen två gånger utan att lämna. Anledningen till att han stannade var på grund av att de hade en familjeresa inbokad med släkten som han inte ville ställa in och för att han var rädd att förlora barnen. Han sa dock aldrig att han inte ville utan skulle hela tiden separera efter resan. Idag är vi tillsammans och har barn men jag kommer aldrig, aldrig komma över hur han sårat mig genom dessa år. Jag tänker dagligen på det och mår så dåligt över det. Jag önskar så mycket att jag bara släppt honom och gått vidare, det är så djupa sår som aldrig går att läka. Ett sådant fruktansvärt dubbelspel som aldrig går att rättfärdig. Ja jag får skylla mig själv, synden straffar sig själv o.s.v.?Den du är med verkar dock vilja stanna kvar med sin fru, låt honom göra det. Det är det bästa för dig i slutändan. 

Han får gärna stanna med sin fru om det gör honom lycklig. Jag vet att det inte kommer bli vi, och det är inget jag längre hoppas på. Däremot tycker jag, trots allt, fortfarande om honom.
Jag har flera gånger skrivit det där "lämna mig nu ifred - det räcker"-meddelandet men aldrig skickat det. Kanske kommer den dagen jag faktiskt gör det.

Jag hoppas du gör det och verkligen släpper honom och går vidare. Tyvärr är det svår, för mig omöjligt trots ett år hos psykolog under tiden. Jag önskar dig lycka till och att du verkligen träffar någon som vill vara med dig och ingen annan. 

Jag vet att det inte är vad ni vill höra men han har fortsatt skriva till mig nästan varje dag. Eller jo, det är varje dag faktiskt. En kväll hade jag inte telefonen med mig och när jag upptäckte det hade jag en mängd obesvarade meddelanden. På ett sätt kändes det lite bra. Att jag inte bara var tillgänglig. 

Förut, i den perioden när han drog sig undan kunde han ibland skicka något och om jag inte svarade direkt så raderade han det. Nu fortsatte han att skicka nya meddelanden till han fick ett svar. Jag förstår honom inte. Vad är det med uppmärksamheten från mig han behöver?
Jag känner mig helt lugn dock, hade lite emotionell dipp den här helgen där han var en del av alla tankar men jag är inte så djupt nere som jag har varit.