Seriöst nu! Ni som blivit singlar efter en relation, hur brukar ni ta era kommande initiativ för att hitta en ny partner? Letar ni efter personer som tillhör era kompis nätverk eller har ni prövat på att försöka lära känna okända personer med?

Går det verkligen inte att, till exempel försöka vara attraktiv mot en tjej som jobbar på ett kafé, där man är stamkund och har märkt att hon är både trevlig och van vid mig? Är det så himla viktigt att hon alltid måste vara utifrån någons kompis nätverk?

Med obefintlig vänskapskrets så har jag valt att testa nätdejting och jag har även frågat en kollega - vi jobbar inte tillsammans utan är bara anställda på samma ställe, men fick nobben.
Jag har blivit uppraggad på krogen, men inte fattat det förens dagen efter...
Har själv inte raggat på krogen.

Går det verkligen inte att, till exempel försöka vara attraktiv mot en tjej som jobbar på ett kafé, där man är stamkund och har märkt att hon är både trevlig och van vid mig? Är det så himla viktigt att hon alltid måste vara utifrån någons kompis nätverk?

Du skrev hon är trevlig och van vid dig. Du skrev inte hon var flörtig mot dig. Jag jobbar i serviceyrke och nästan varje dag så är det killar som flörtar. Ring på betyder ingenting, nästan ibland man tror de går igång på det med. Jag har aldrig flörtat med dessa. Jag har också blivit utbjuden, men tog de gånger som ett skämt. Mitt tips är att om inte hon flörtar med dig så bjud inte ut henne för hon måste vara trevlig, serviceminded i sitt yrke. Om du ändå gör det och hon tackar nej så kan det bli konstigt sedan framöver när du är på fiket, eller också kommer hon gilla det om hon är någon som gillar det för sitt ego. 

Själv, så har jag frågat flera tjejer, vilka varit anställda på olika ställen, ifall de då skulle ha nåt intresse av att gå ut med mig och ta en fika. Fick ett nej från alla, tyvärr. Förmodligen för att de är markant yngre än mig. De var på ungefär mellan 23 och 25, medan jag är 40 år gammal. Men som sagt så ser jag mycket yngre ut än 40. Majoriteten av bekanta och föredetta arbetskamrater hade alltid berättat att de inte trot på mig, då jag avslöjat min ålder för dem. De pekade alltid på att jag ser ut som, 28 till max 30 år gammal. Hur som helst, så är jag självsäker, orädd och vågar helt enkelt, att gå fram till tjejer och visa mitt intresse. Men tjejerna i nuläget, är generellt mycket mera försiktiga med främmande men, och resultatet är att dejting är en väldigt svår procedur i dagsläget för äldre singlar. Jag ser bra ut för att vara 40 faktiskt. När jag var i artån års åldern och ända upp till trettio, så kan jag avslöja att jag var en väldigt populär och eftertraktad kille bland tjejerna. Jag behövde i princip, inte göra så mycket. Bara det att jag gick ut i stan och satte mig vid nåt kafé eller restaurang, så hade jag alltid några tjejers blickar på mig, direkt, och dessutom så var det dem som tog initiativen att komma fram och fråga mig om mitt nummer eller ifall jag varit intresserad av att ta en fika med dem. Det var tyvärr, då det! Gammla goda tider. Nu så har jag det extremt svårt, bara för att övertyga tjejer att jag är värd deras tid, och att det är absolut, helt okej att gå ut med mig på en dejt såklart. Det gör ont, att inte vara populär längre. Synd faktiskt , men det brukar vara så...