Inlägg från: Anonym (mmm...) |Visa alla inlägg
  • Anonym (mmm...)

    Seriöst nu! Ni som blivit singlar efter en relation, hur brukar ni ta era kommande initiativ för att hitta en ny partner? Letar ni efter personer som tillhör era kompis nätverk eller har ni prövat på att försöka lära känna okända personer med?

    Du skrev hon är trevlig och van vid dig. Du skrev inte hon var flörtig mot dig. Jag jobbar i serviceyrke och nästan varje dag så är det killar som flörtar. Ring på betyder ingenting, nästan ibland man tror de går igång på det med. Jag har aldrig flörtat med dessa. Jag har också blivit utbjuden, men tog de gånger som ett skämt. Mitt tips är att om inte hon flörtar med dig så bjud inte ut henne för hon måste vara trevlig, serviceminded i sitt yrke. Om du ändå gör det och hon tackar nej så kan det bli konstigt sedan framöver när du är på fiket, eller också kommer hon gilla det om hon är någon som gillar det för sitt ego. 

  • Anonym (mmm...)
    Anonym (Kaffedraken) skrev 2024-02-23 07:26:42 följande:
    Och tjejer attraheras av gifta män.
    Inte alla. 
  • Anonym (mmm...)
    Anonym (Kaffedraken) skrev 2024-02-23 07:35:49 följande:
    Nej, men många. En singelman måste vara sämre. Annars skulle han ha nån. En upptagen man är godkänd av andra kvinnor. Han måste vara bättre, eftersom han har nån.
    Många och många, uppfattar du det så? Jag vet inte om de är många...? Men ja, jag kan varken säga bu eller bä om det, om antalet du varit med om. Jag håller med dig att det finns de som dras till upptagna, absolut, ser det precis som du beskriver att de har högre status. Jag blev bara så paff när det började hända mig. För jag tänkte att alla tänker som jag, att har någon ring på sig så är det hands off, ingen jag vill gå efter. 

    Jag har själv råkat på bitchiga tjejer som flörtat skamlöst med "min karl", och gett mig attityd ovan på det. Jag var helt oförberedd på det, mådde dåligt av det. De tjejerna kommer alltid finnas, men de är få. Det beror också på i vilken omgivning man rör sig i, och vad för slags vibbar man själv som par sänder ut. Pga hur han först och främst uppträtt på fattar jag att man missat att vi är där som par. Han har inte velat visa upp oss, vill inte ha uppmärksamhet på oss, tänkt på alla andra, inte fattat att det blir ju tvärtom effekt då, man måste ändå visa att man är ett par. Jag har låtit honom hållas då jag velat att han själv skulle visa att vi är ett par. Det här fundamentala som 99,9% skulle jag tro och hoppas på fattar, att man måste visa man är ett par, annars blir det fel mot respektive, mot en själv, och mot andra, där tyckte han tvärtom, då han själv som singel hatade hur andra par bara bredde på det, att så skulle inte han göra, jag har sagt att man behöver ju inte överdriva, men man behöver visa på något sätt.  Istället blev det så att vi uppträtt mer som kompisar och varit långt från varandra. Öppet fält. Han har inte kommit till mig per automatik då andra män återvänder till sin partner. Jag har vägrat springa runt efter honom. Idag är han tvärtom, han visar att vi är ett par, äntligen trillade polletten ner. Innan var det bara snack om att jag var svartsjuk, att jag ägde problemet. Innan visade han det bara om vi skulle ut på något uteställe att jag var hans tjej, då han där var rädd för att någon annan skulle försöka haffa mig, lite överdrivet till och med. Blev konstigt när det blev såna kontraster, för min del. Han har alltid sagt att han litade fullt ut på mig, men han var med och skapade något så att jag inte kunde känna mig lika trygg i retur. Så tycker jag inte man gör mot sin partner. Man vill väl inte utsätta den andre för det? 

    Han är konflikträdd kom jag på varför han valde en strategi som han gjorde. Bara det att dominanta personligheter (män som kvinnor) fattar inte om man inte är mer tydlig än så. Man leder dem annars med en. Jag vet hur såna funkar. Lever på att man ska bli smickrad och övertalad. Det var så ett ex fick mig (men då var jag singel), för jag fick till slut dåligt samvete för att jag ratade honom i ett, att jag aldrig gav honom en chans, blev manipulerad. Jag blev kär i kärleken, i hans sk kärlek till mig, men kom på att jag inte själv var kär i honom.

    Nu kommer jag generalisera här men jag tror allmänt att män är mer dåliga på att markera än vad deras då respektive önskar de hade gjort, och där de själva (tjejerna) markerar tidigare och tydligare, mer upplärda hur vi ska agera, och männen fattar det språket så då backar de.  Männen blir nog mer uppfostrade i att vara snälla mot tjejer, även om de då går över gränser som jag anser att de bitchiga tjejerna gjort.

    Hans kommentar var alltid att inget kommer bli av det om han inte agerar på det, att det är mannen som ska göra det, då händer något, inte innan. Jag har försökt säga till honom att jag tycker redan något har hänt här, och det här kommer bara fortsätta, bli värre, om du inte väljer en annan strategi, eftersom jag ser hur hon trappar upp, pissar in sitt revir runt dig, och du bara finner dig i det, man kan läsa av det som att du gillar det.  Hon vill att jag ska känna mig förödmjukad, att du inte bryr dig om mig. Jag vill ha en man som har tillräckligt mycket pondus, självrespekt, och respekt för sitt förhållande, sin tjej, än någon som väljer din sk (mesiga) strategi, du är inte ensam nu, du har mig att tänka på också, det här påverkar mig också. Ditt gamla sätt funkar inte. 

    Jag kan bara hoppas på att om TS bjuder ut tjejen han spanat in (utan att hon faktiskt ens flörtat med honom - så jag tror tyvärr det blir ett nej där från henne, förlåt TS, hoppas jag har fel) att hon inte har sin respektive där någonstans, att hon som jag vet hur man avleder det, och inte säger något om det. Det är väl också det som kan gå fel annars, varför människor tycker det är klokast att fråga om dejter med de som de vet är singlar, och som vill dejta, så de inte riskerar hamna i nåt drama. De vet inte hur den andres partner är. Vad som pågår i deras förhållande. Handlar om respekt.
  • Anonym (mmm...)
    Anonym (Kaffedraken) skrev 2024-02-23 09:18:07 följande:
    Jag tror också att det är så att män oftare är uppfostrade att vara snälla mot kvinnor, coh att man inte säger vad som helst till en kvinna.

    Jag tror att många upptagna män inte har nåt emot att kvinnor visar intresse.

    Jag tror också det är mest troligt att han får nej. Tycker ändå man kan chansa, även om man inte vet om hon är singel. Får man nej så respekterar man det, och är schysst mot henne. Bli inte sur och kalla henne inte för saker.
    Ja. Att inte ha något emot det är en sak, men en annan när man inte markerar starkt nog. 

    Det finns de som har emot det, inte uppskattar att nån flörtar med dem, och det får man också respektera. Den som flörtar, försöker, tänker det ur sitt eget perspektiv, att den bara ska göra den andre glad, även om den tackar nej, men det kan också bli fel. Den har också tillräcklig god självförtroende för att kunna ta ett nej. Det beror på personligheten och situationen hur den personen kommer reagera. Sen behöver och ska man inte vara dum för det tillbaka, håller med. 

    Att läsa av andra kan man vara olika duktiga på. Vissa har övat sig på mig medvetna om att jag inte får lov att vara otrevlig tillbaka i min sits när jag jobbar, eller känner mig utsatt på annat sätt, och det gillar jag inte särskilt när de håller på och inte slutar när jag tyckt jag visat, så då måste jag bli otrevlig, men det händer inte med många precis.

    Jag har också haft tjejer som flörtar med mig och det är lite speciellt får jag ändå säga, då får jag handskas med det ungefär mitt i mellan än hur jag handskas med det om det är killar. Det har om igen med omgivningar att göra, där viss folk kan dras dit lite extra, men jag tror också det ligger på mina axlar för jag har nog lite den energin i mig, lite pojkflickaktiga stilen inombords, hur jag är bara, och då misstas jag för att jag skulle vara lesbisk eller bi. Jag blir lite fel-läst där, men det är okej för min del, intressant bara. Jag har hört med andra tjejer men det har inte hänt dem, verkar bara vara jag som får flörtar från bägge. 

    Ju mer man lär sig läsa av desto bättre blir det för alla, så det inte går rent åt helvete, när det går fel.
  • Anonym (mmm...)
    Anonym (Kaffedraken) skrev 2024-02-23 13:05:57 följande:
    Det ska räcka med att man tackar nej. En gång. Då har man markerat.

    Ja, det är olika för olika människor hur bra man är på att läsa signaler. Sen kan vissa människor vara svåra att läsa av. Finns de som är intresserade men inte vågar visa nåt. Och de som man tror är intresserade, men som inte är det.
    Ja, tycker det med. 

    Jag tror, eller jag vet vid det här laget att min partner är svår/are att läsa av för utomstående, tom för mig ibland då han blir på ett särskilt sätt. Han har ett sätt där han är bakom en slags ridå/hud, jag vet inte hur jag ska beskriva det. Jag är precis tvärtom. Allt syns. Därför också jag tyckt det varit fel av honom att inte markera så starkt som det behövs där och då, när jag sett att det behövs, mot det andra könet. Något som skulle ha tagit mig ungefär tre minuter att styra av, tog honom flera år, jobbarkompis (kvinnlig). En som jag bara visste betydde problem. Som jag inte kunde tänka mig att andra med normala gränser inte skulle få problem med. Den typen kan få för sig att då han inte satt ner foten på ett sätt som hon förstår, då han väntat ut henne, att hon väntar ut honom, och får hon då inte som hon vill så kan hon vilja hämnas för han har då i hennes uppfattning "uppmuntrat" henne. Jag vet den typen: Den typen måste man markera tydligt med, ja, bli ovän med även om man inte vill. Det finns inget annat sätt. Jag vet hur den typen funkar. Den ställer till det i förhållande då den märker den sårbarheten hos den ena partnern (svårt för att säga nej). Den väntar ut och i ett sårbart läge i relationen, när det går dåligt, då kan den ha manipulerat den andre att då falla dit. Så det funkar. 
  • Anonym (mmm...)
    Anonym (Kaffedraken) skrev 2024-02-23 14:27:45 följande:
    Det kan vara lite utmattande med de man inte riktigt vet var man har dom. Vissa känns det som man måste gå på tå för. Jag gillar när det känns avslappnat och självklart, enkelt. Man kan vara sig själv och det är kul. Senaste tjejen jag var kär i var väldigt uttrycksfull, var mycket det jag gillade. När hon var glad då såg man det tydligt. Var hon lite sur, då missade jag inte det heller Skrattande
    Tack för de orden!

    Jag har inte tänkt på det så innan förrän nu, det har såklart bidragit till varför det varit extra jobbigt för mig med honom i den sitsen (och även andra situationer)! Då jag inte kunnat läsa av honom. Om inte ens jag kunnat det, och jag ska känna honom, då måste det ha varit ännu svårare för de här andra tjejerna. Han gjorde ingen någon tjänst genom att vara så där. Hans strategi sög. Big time. 

    Han har ofta förr sagt att jag är känslig, men bara som att det är ett problem, så förr i tiden använt det emot mig i bråk, precis som att jag överdriver eller läst in fel. Så visar det sig varje gång att jag gjort en rätt analys. Min känslighet har skyddat vår relation mer än han gjort från min sida. Jag vet att känsligheten kan bli till något dåligt då den gör mig mer sårbar, inför till exempel depression, vilket jag haft, tyvärr, och något som går i min familjs historik. Trodde aldrig jag skulle få något sådant, men sen åkte jag på det. Blev rädd också för att få det igen då den varit recidiverande/återkommande i min familj så behövde vara ärlig med vad som var fel i mitt liv, som jag vet jag bara dragit runt på. 

    Han säger aldrig så numera Äsch, det är bara för du är känslig! Du överdriver! Det var inte så! 
    Iaf, Inte efter jag sa att jag hörde mer hemma med någon då som var mer känslig, en som var som jag, för då tror jag inte vi hade haft samma problem vi haft. Jag låste mig också, gick inte till honom med saker och ting, för jag kände jag behövde skydda mig själv från honom nu. Han lärde mig det genom sitt sätt att reagera, gång på gång. Så ska det inte vara. Han borde ha varit den första jag skulle ha kunnat komma till. Men blir man behandlad så så slutar man upp med det. Han märkte det med då och led av det. Det tog för mycket kraft för mig att försöka igen, gå till honom. Jag gav upp den biten. Likaså för hans del, sa jag, han borde ha hittat någon som var mer som han. Vi älskade varann men det funkade inte. Han mötte mig inte. 

    Ingen annan klagade på att jag var särskilt känslig av mig eller negativ av mig, det var bara han.  Det här var innan depressionen. När jag hade depressionen förstod jag att jag var mer skör, gråtmild, känslig, men inte så annars. Jag har haft många välfungerande relationer genom hela livet. De jag haft problem med är de som har problem med sig själva och kommer i ständiga bråk med andra. Annars flyter det på. 

    Jag har varit förutseende med att säga det här och det här kommer hända om det inte hänt redan (att hon skickar SMS till honom), stalking-tendenser (då kollar upp om mig, och vårt liv ihop) fick såklart rätt där med. Så för honom att säga, och tro, det här rörde bara honom, att han hade kontroll över situationen, var fel. Det var när han var bevisad att han hade fel, och jag rätt, som han då bad om förlåtelse. Inte innan. Han vägrade innan se det ur mitt perspektiv, för då såg han inte bra ut.  Kunde se också i SMS konversationen (med hans samtycke) vad som hänt där (såvida inte något blivit deletat, men jag tror inte det då jag följt tiden). Jag ger aldrig lättvindigt min nummer till vem som men märkt de litar på mig så jag har hur många nummer, bara i kris jag plocka fram. Det har jag också märkt blivit en grej, varför har jag det numret. Korta svaret: För de litar på mig. De vet jag kommer använda det i en viss situation, inte annars. 

    Om jag varit TS hade jag väntat tills jag sett någon signal på att hon flörtar tillbaka, innan jag frågat om något nummer. Jag hade gjort något flörtigt alltså och sett först då hur hon reagerar. Är hon då inte flörtig tillbaka utan bara trevlig hade jag inte gått vidare med att fråga ut henne. Som tjej gav jag aldrig mitt nummer lättvindigt till andra, de fick kämpa för det, för jag vet ju inte vem de var, och jag tänkte att om jag ger numret nu, så tror han jag är lätt, och han tror jag ger det till vem som, jag ville det skulle kännas speciellt. Jag fick deras nummer, men ringde, SMS:a inte.
  • Anonym (mmm...)
    Anonym (Kaffedraken) skrev 2024-02-24 12:09:40 följande:

    Jag har själv erfarenhet av såna människor. Som hela tiden använder det som en ursäkt, att man är så känslig, för att de ska kunna bete sig hur som helst. Ofta inser man att det är dom som är överkänsliga. Det är ofta dom själva som inte tål nån slags kritik alls, men anser sig kunna säga vad som helst till andra. Det är jobbigt att umgås med såna människor.


    Jag har hört många ursäkter från de som betett sig jobbigt, men aldrig att de sagt de varit känsliga och därför är det ok att bete sig hur som helst, men jag vet andra som har hört det, så du är inte ensam där, och det är självklart inte OK. Vad som än ligger bakom är det inte OK att behandla någon annan dåligt. Bara för att jag är känslig av mig behandlar jag inte nån annan dåligt, tvärtom behandlar jag folk väl. 

    Om tillbaka till TS frågeställning så tror jag också att många undviker att flörta så mycket i det privata livet då man kan få status som att man då flörtar med allt och alla, och vem man än flörtar med då tar det inte så bra än om man vet man är utvald, ensam. 
  • Anonym (mmm...)

    PS slog mig nu precis att de som använder sin sk känslighet som ursäkt för dåligt beteende mot andra inte alls behöver vara känsliga, utan bara något de drar till med för att komma undan, bli förlåten. De som jag vet betett sig helt sjukt mot andra (tex på arbetsplats) har skyllt det på något i privatlivet, det kanske är en av anledningarna bakom, men andra kan ha det mycket jobbigare privat och ändå bära sig rätt åt mot andra. Jag tycker kan man inte uppföra sig får man fan stanna hemma tills man kan. Oskyldiga ska inte falla offer. 

    Min (medfödda) känslighet har gjort att jag ser, upptäcker mer, känner mer, är mer empatisk, analyserar mer, är en gåva, men under tillräcklig hård press för länge gör samma känslighet mig sårbar inför depression. Jag fick min känslighet från min förälder. Min andre förälder är mindre känslig av sig. 

    De jag däremot tycker har gjort fel mot andra är de som är mer okänsliga av sig, men det kan vara 1) de inte menat det 2) menat det och inte bryr sig.

     

Svar på tråden Seriöst nu! Ni som blivit singlar efter en relation, hur brukar ni ta era kommande initiativ för att hitta en ny partner? Letar ni efter personer som tillhör era kompis nätverk eller har ni prövat på att försöka lära känna okända personer med?