Seriöst nu! Ni som blivit singlar efter en relation, hur brukar ni ta era kommande initiativ för att hitta en ny partner? Letar ni efter personer som tillhör era kompis nätverk eller har ni prövat på att försöka lära känna okända personer med?

Grejen är ju den att när man uppnått  en viss ålder är det supersvårt för i alla fall mig att avgöra ålder på någon jämnårig. En del ser mer "härjade" ut en andra och en del har bra gener.
Dock brukar alltid yngre och då menar jag de mellan 15-30 kunna avgöra att personen framför dem definitivt är äldre än dem och det är inte så många intresserade av även om nu personen råkar se yngre ut än vad den faktiskt är...

Jag som 50-åring är oftast mer öppen och intresserad av en "ungdomlig" 50-55 årig man än vad de flesta 25-åriga kvinnor är. Dock brukar tyvärr dessa män oftast vara patetiska och ytliga och de är ofta tämligen omogna...

Jag kan nog inte påstå att jag ser yngre ut än vad jag är, men däremot att jag ser helt okej ut för min ålder. Inga hängbröst, inte jätterynkig, inte en massa övervikt osv. Och bara för det finns en hel del 30-åringar som är i sämre fysiskt skick än mig så innebär ju inte det att jag ser yngre ut än dem.

Haha, även om jag vore singel så har jag alltid haft svårt för att bli kär.
Har varit kär tre gånger på närmare 60 år.

Så den risken ser jag som obefintlig. För övrigt är min man yngre än dig och kanske inte klassiskt vacker, men det vackraste för mig!

Jag, till skillnad från många här på sajten, hoppas att du hittar någon också.
Har förståelse för att du emellanåt är bitter, men låt inte bitterheten bli din personlighet bara.

Det är aldrig för sent liksom.

Många och många, uppfattar du det så? Jag vet inte om de är många...? Men ja, jag kan varken säga bu eller bä om det, om antalet du varit med om. Jag håller med dig att det finns de som dras till upptagna, absolut, ser det precis som du beskriver att de har högre status. Jag blev bara så paff när det började hända mig. För jag tänkte att alla tänker som jag, att har någon ring på sig så är det hands off, ingen jag vill gå efter. 

Jag har själv råkat på bitchiga tjejer som flörtat skamlöst med "min karl", och gett mig attityd ovan på det. Jag var helt oförberedd på det, mådde dåligt av det. De tjejerna kommer alltid finnas, men de är få. Det beror också på i vilken omgivning man rör sig i, och vad för slags vibbar man själv som par sänder ut. Pga hur han först och främst uppträtt på fattar jag att man missat att vi är där som par. Han har inte velat visa upp oss, vill inte ha uppmärksamhet på oss, tänkt på alla andra, inte fattat att det blir ju tvärtom effekt då, man måste ändå visa att man är ett par. Jag har låtit honom hållas då jag velat att han själv skulle visa att vi är ett par. Det här fundamentala som 99,9% skulle jag tro och hoppas på fattar, att man måste visa man är ett par, annars blir det fel mot respektive, mot en själv, och mot andra, där tyckte han tvärtom, då han själv som singel hatade hur andra par bara bredde på det, att så skulle inte han göra, jag har sagt att man behöver ju inte överdriva, men man behöver visa på något sätt.  Istället blev det så att vi uppträtt mer som kompisar och varit långt från varandra. Öppet fält. Han har inte kommit till mig per automatik då andra män återvänder till sin partner. Jag har vägrat springa runt efter honom. Idag är han tvärtom, han visar att vi är ett par, äntligen trillade polletten ner. Innan var det bara snack om att jag var svartsjuk, att jag ägde problemet. Innan visade han det bara om vi skulle ut på något uteställe att jag var hans tjej, då han där var rädd för att någon annan skulle försöka haffa mig, lite överdrivet till och med. Blev konstigt när det blev såna kontraster, för min del. Han har alltid sagt att han litade fullt ut på mig, men han var med och skapade något så att jag inte kunde känna mig lika trygg i retur. Så tycker jag inte man gör mot sin partner. Man vill väl inte utsätta den andre för det? 

Han är konflikträdd kom jag på varför han valde en strategi som han gjorde. Bara det att dominanta personligheter (män som kvinnor) fattar inte om man inte är mer tydlig än så. Man leder dem annars med en. Jag vet hur såna funkar. Lever på att man ska bli smickrad och övertalad. Det var så ett ex fick mig (men då var jag singel), för jag fick till slut dåligt samvete för att jag ratade honom i ett, att jag aldrig gav honom en chans, blev manipulerad. Jag blev kär i kärleken, i hans sk kärlek till mig, men kom på att jag inte själv var kär i honom.

Nu kommer jag generalisera här men jag tror allmänt att män är mer dåliga på att markera än vad deras då respektive önskar de hade gjort, och där de själva (tjejerna) markerar tidigare och tydligare, mer upplärda hur vi ska agera, och männen fattar det språket så då backar de.  Männen blir nog mer uppfostrade i att vara snälla mot tjejer, även om de då går över gränser som jag anser att de bitchiga tjejerna gjort.

Hans kommentar var alltid att inget kommer bli av det om han inte agerar på det, att det är mannen som ska göra det, då händer något, inte innan. Jag har försökt säga till honom att jag tycker redan något har hänt här, och det här kommer bara fortsätta, bli värre, om du inte väljer en annan strategi, eftersom jag ser hur hon trappar upp, pissar in sitt revir runt dig, och du bara finner dig i det, man kan läsa av det som att du gillar det.  Hon vill att jag ska känna mig förödmjukad, att du inte bryr dig om mig. Jag vill ha en man som har tillräckligt mycket pondus, självrespekt, och respekt för sitt förhållande, sin tjej, än någon som väljer din sk (mesiga) strategi, du är inte ensam nu, du har mig att tänka på också, det här påverkar mig också. Ditt gamla sätt funkar inte. 

Jag kan bara hoppas på att om TS bjuder ut tjejen han spanat in (utan att hon faktiskt ens flörtat med honom - så jag tror tyvärr det blir ett nej där från henne, förlåt TS, hoppas jag har fel) att hon inte har sin respektive där någonstans, att hon som jag vet hur man avleder det, och inte säger något om det. Det är väl också det som kan gå fel annars, varför människor tycker det är klokast att fråga om dejter med de som de vet är singlar, och som vill dejta, så de inte riskerar hamna i nåt drama. De vet inte hur den andres partner är. Vad som pågår i deras förhållande. Handlar om respekt.

Verkligen inte!
Om jag tittar mig runt omkring bland vänner och släktingar där de är par så är det på sin höjd max 1 karl som jag tycker ändå verkar vettig på de flesta plan, men eftersom jag inte lever eller dejtar honom så vet jag inte helt 100.
Annars tycker jag mest att det verkar vara diverse bekymmer från sambos/fruar om de män de har.

Som en killkompis till mig sa.
Han har inga som helst problem med att vara singel och leva ensam för det finns ingen relation i hans närhet som han är ett dugg avundsjuk på och känner att han själv skulle vilja leva i en relation. 
Bättre singel och obitter.

bara för jag är singel så ser jag mig inte som ratad, ser inte singelmän som ratade heller.

jag har ju haft relationer innan och fått det till att fungera. Jag har dessutom flera djupa och stabila vänskaper. Hade jag inte haft det eller inte lyckats skapa djupare kontakter med andra så är det nog något jag behövt ändra på Istället för att gnälla på att andra ska ändra sig.

Du kan inte säga vad många tycker, du är inte talesman för "många". Skriv vad du tycker, det är den enda sanning du kan stå för. Du kan länka till en undersökning eller forskningsrapport men dina egna observationer betyder ingenting för någon annan än dig själv. 

Så: tycker du att det är något fel på de som är singlar? Är det fel på dom eftersom ingen har valt dom eller skrivit till dom på nätet? 

Vad menar du med ratad?

Vore skillnad om jag blev intresserad/attraherad/kär i "alla" jag går på dejt med, men ingen av dem känns ju riktigt rätt så jag vill inte bli tillsammans med dem och då väljer ju jag det och känner mig inte ratad. 
Visst är det synd att man inte ska kunna hitta någon man känner att man vill leva med, men hellre ensam än i en dålig relation.
Har redan levt i ett dåligt äktenskap en gång. Vägrar det igen!

Oj, vilket barnsligt svar. Du vet inte vad många tycker, du sitter inte på fakta som ingen annan har. 

Det brukar dessutom vara de med minst erfarenhet och visdom som är mest säkra på sin sak, det kanske stämmer hos dig?

Jo.

Jag har stor livserfarenhet, så jag är säker på att jag har rätt.

Hur kan du veta mer om hur människor funkar om du inte känner dom? Vad bygger du den kunskapen på, vad de skriver här? Eller vad de lägger upp på Facebook?

En människa är mycket mer komplicerad än så, bara det att du tror dig kunna sätta en stämpel på en människa och tro att du vet allt säger att du inte vet mycket alls. Var är ödmjukheten? Ju mer kunskap, desto mer ödmjuk blir man inför människors komplexitet. En människa kan skrika och gapa på jobbet men så ser man honom på stan med sin sjuka fru och får genast mer förståelse för honom, en tonåring kan vara förbannat uppkäftig men så ser man blåmärken efter slag och förstår att det måste vara tufft, en människa skriver något klantigt här på FL men efter lite följdfrågor så får man en förklaring till orden.

Din upplevelse av något är inte en sanning för andra, bara för dig. Du har upplevt eller läst saker, skriv då att du tycker och anser men lägg inte orden i munnen på andra. Din upplevelse är inte andras.

Anledningen till att du ofta får muthugg i dina trådar och trådsvar är att många inte känner igen sig i det du beskriver.

det är dina slutsatser (ingen sanning) från ett rätt begränsat liv där du varken umgås socialt med arbetskamrater eller vänner, du bildar hela din uppfattning på texter på internet och korta sociala interaktioner där du har väldigt liten koll om vad deras erfarenheter och liv ser ut. Vi som
faktiskt har en massa nära vänskaper och relationer och är ute varje dag i livet där vi träffar massor med människor håller inte med dig, det borde du väl ha förstått vid detta laget.

det bästa du kan göra för ditt välmående är att skaffa vänner och börja vara mer social i verkliga livet och sluta sprida din bitterhet som någon slags sanning här inne, annars kommer du aldrig kunna klara av dejting eller en relation.

Ja. Att inte ha något emot det är en sak, men en annan när man inte markerar starkt nog. 

Det finns de som har emot det, inte uppskattar att nån flörtar med dem, och det får man också respektera. Den som flörtar, försöker, tänker det ur sitt eget perspektiv, att den bara ska göra den andre glad, även om den tackar nej, men det kan också bli fel. Den har också tillräcklig god självförtroende för att kunna ta ett nej. Det beror på personligheten och situationen hur den personen kommer reagera. Sen behöver och ska man inte vara dum för det tillbaka, håller med. 

Att läsa av andra kan man vara olika duktiga på. Vissa har övat sig på mig medvetna om att jag inte får lov att vara otrevlig tillbaka i min sits när jag jobbar, eller känner mig utsatt på annat sätt, och det gillar jag inte särskilt när de håller på och inte slutar när jag tyckt jag visat, så då måste jag bli otrevlig, men det händer inte med många precis.

Jag har också haft tjejer som flörtar med mig och det är lite speciellt får jag ändå säga, då får jag handskas med det ungefär mitt i mellan än hur jag handskas med det om det är killar. Det har om igen med omgivningar att göra, där viss folk kan dras dit lite extra, men jag tror också det ligger på mina axlar för jag har nog lite den energin i mig, lite pojkflickaktiga stilen inombords, hur jag är bara, och då misstas jag för att jag skulle vara lesbisk eller bi. Jag blir lite fel-läst där, men det är okej för min del, intressant bara. Jag har hört med andra tjejer men det har inte hänt dem, verkar bara vara jag som får flörtar från bägge. 

Ju mer man lär sig läsa av desto bättre blir det för alla, så det inte går rent åt helvete, när det går fel.

 

Ja, tycker det med. 

Jag tror, eller jag vet vid det här laget att min partner är svår/are att läsa av för utomstående, tom för mig ibland då han blir på ett särskilt sätt. Han har ett sätt där han är bakom en slags ridå/hud, jag vet inte hur jag ska beskriva det. Jag är precis tvärtom. Allt syns. Därför också jag tyckt det varit fel av honom att inte markera så starkt som det behövs där och då, när jag sett att det behövs, mot det andra könet. Något som skulle ha tagit mig ungefär tre minuter att styra av, tog honom flera år, jobbarkompis (kvinnlig). En som jag bara visste betydde problem. Som jag inte kunde tänka mig att andra med normala gränser inte skulle få problem med. Den typen kan få för sig att då han inte satt ner foten på ett sätt som hon förstår, då han väntat ut henne, att hon väntar ut honom, och får hon då inte som hon vill så kan hon vilja hämnas för han har då i hennes uppfattning "uppmuntrat" henne. Jag vet den typen: Den typen måste man markera tydligt med, ja, bli ovän med även om man inte vill. Det finns inget annat sätt. Jag vet hur den typen funkar. Den ställer till det i förhållande då den märker den sårbarheten hos den ena partnern (svårt för att säga nej). Den väntar ut och i ett sårbart läge i relationen, när det går dåligt, då kan den ha manipulerat den andre att då falla dit. Så det funkar.