Läkare säker efter KUB att något är fel

Tack Maymom för stöd ???? Vi sa det också att hon nog vill att vi ska vara förberedda och vi menade inte att verka naiva. Givetvis diskuterar vi tänkbara scenarier men när vi gjort det vill vi inte ge upp hoppet om den lilla riktigt än. Vi har 2,5 vecka av väntan på fostervattenprov och det vore ju väldigt sorgset att enbart tänka det värsta tänkbara redan. Känslan vi fick från läkaren är att det finns inte en chans för positivt resultat och just den biten gör oss ställda. Kändes nästan meningslöst att vi ens gör vidare utredning så säker som hon var att något är mycket fel 😔

Kan också tillägga att vi inför mötet idag trodde att vi skulle prata om hur det är att leva med ds men hon tog inte upp någonting ur positivt perspektiv eller om ett drägligt liv med ds utan enbart komplikationer/fortsatt utredningar och andra svårigheter. 

Vi försöker hålla modet uppe till vi vet mer i alla fall men pratar om hur vi ställer oss vid olika scenarier. 🌸

Tre veckor av väntan på provet är över imorgon. Då är det dags. De senaste veckorna har vi jobbat som vanligt för att inte övertänka. Sömnen har nästintill uteblivit för min del. Jag börjar känna mig nervös inför provet. Både för att ta det och vad det ska visa. Efter provet väntar resultatet efter ca en vecka till. Denna väntan är absolut det värsta. Igår hade jag svagt rosa i trosorna och jag blev nästan hoppfull för ett missfall. Visst låter det helt skevt. Men oavsett resultat efter provet - även om det är de svåraste trisomierna så väntar ett aktivt beslut om att avsluta graviditeten och det känns onaturligt och omänsklig. Så om kroppen hade avslutat på egen hand hade det varit ?skönt? att slippa beslutet. 

Vi har lite olika överlevnadsstrategier, jag och min man. Han behöver tänka att det kommer gå bra och jag behöver tänka att det kommer bli ett avslut. För mig har det varit svårt att knyta an till min växande mage och bli fäst. Utifall liksom. Får vi positiva besked får jag ställa om och ta det därifrån. Då blir jag såklart jätteglad. 

Det hjälper, upplever jag, att vi har barn sedan innan. Dels distraherar de oss men också är vi så evigt tacksamma för dem. Att vi har dem. Vilken tur vi har trots allt. Vi kommer ta oss vidare oavsett och vi har saker att se fram emot oavsett om vi får något att sörja här nu framöver. Vi får ta en dag i taget och sörja det vi behöver givetvis, men vi tar oss igenom detta. Och vem vet, vi kanske faktiskt får ett positivt besked?