ADHD

Nej, båda föräldrarna måste godkänna.

Däremot kan jag starkt rekommendera medicin! Min son fick medicin från ca 6 års ålder, och det vände hela hans situation. med medicin klarade han av att vara i skolan, fick kompisar, klarade av att ara hemma och umgås med familjen utan att få ständiga utbrott. 

Han är 19 år nu, tar studenten med fina betyg, är en glad, vänlig och fin kille. Behöver inte medicinen dagligen längre, utan tar den när det är prov eller annan lite mer krävande uppgift. Jag tror inte att det hade gått så bra för honom om han inte fått medicinen då när han var liten och inte klarade av impulserna. 

Vad för insatser tänker du på finns som ni inte provat?

Hej och tack för ditt svar. Hans mamma är en offerkofta person ( ursäkta att jag dra in henne ) som är alltid vann vid medicin och psykiskt ohälsa. Jag anser att min grabb är frisk. Visst han är pigg och har mycket energi. Liksom alla barn i hans ålder. Tycker att många barn bli efter några år fel diagoniserad och de är trist att man tar fel medicin i årtal. Finns andra insatser som barn kan få istället för att ge de pillar för att ( lugna sig ) om man jämföra Sverige med Finland, eller Frankrike så ser vi skillnaden stor i hur vi / de hantera diagnoser. Jag tycler tyvärr det är överdrivet att klassa barn i olika fack. Och olika diagnoser. 

Hur stora svårigheter har din son i vardagen och vad får han för stöd?

Vaddå stark? Det är ändå mediciner som har minimalt med biverkningar och barn brukar tåla dem bra. Min son fick det först när han var 9, han hade behövt tidigare, men då var det mycket svårare att få. 

Hur gammal är barnet? En sak ska du också tänka på: Allt annat gör inte någon större skillnad. Framför allt så underlättar det inte för barnet. Jag har sett många som sen kraschat i tonåren för att det har varit så ansträngande för dem (jag har jobbat med dessa barn också). Då hade de ansträngt sig till max i flera år, och föräldrarna tyckte att det ju går bättre, men kostar ju energi. 

Detta låter inte bra. Du förnekar problem som finns. Det händer inte så ofta att man diagnosticerar fel där. Svårt att hitta något där det inte finns. 

Jag har sett så många som det har gått dåligt för, framför allt de vars föräldrar förnekar. Resultatet är barn som måste matcha pappas förväntningar, måste vara "normala", vilket brukar kräva så mycket energi av dem att de kan bli utbrända redan i tonåren. Kanske ditt barn kommer att fråga dig sedan varför du inte gav honom chansen att ha en skolgång ungefär som de andra.  Drogproblem i tonåren eller senare är också vanliga, framför allt bland de som inte medicinerar.

Jag kan bara råda dig att läsa dig in på ämnet lite mera. Andra insatser gör inte att barnet behöver anstränga sig mindre. Det finns INGET annat än medicin som underlättar för barnet. Och det är jäkligt ansträngande att inte kunna fokusera ordentligt. Och numera brukar olika länder hantera problematiken väldigt likt. Jag minns när min son var liten - det är 30 år sedan. DÅ fanns det skillnader mellan olika länder, men inte numera. Alla ger medicin - där det funkar. Det fungerar inte för alla, vissa verkar vara helt immuna mot den. 

OBS viktigt: Det är INTE en lugnande medicin, utan medicinen är tvärtom stimulerande, vilket gör att det blir bättre kontakt mellan synapserna i hjärnan. Det optimerar hjärnan, OM den har för svag aktivitet. 

Tack för eran svar. Han är sju år gammal. Jag ser inga svårigheter. Hur många barn i dagens skolor som har koncentrationssvårigheter ? Eller är aktiva? Hur vill skolan att barn ska vara egentligen? Vi alla har något slang av något diagnos om man kolla upp det. Hektiskt samhälle. Jobb och barn. Jag menar inte att gnälla men så är de idag. Jag är aktiv med honom när jag har han hos mig. Där vi spelar fotboll. Simma. Klättra och liknande aktiviteter. Han använder inget mobil hos mig eller äter godis. Och de är vi överens om. Insatser menar jag att det ska vara mindre grupper ( som rektorn föreslå ) där mer fokus på honom och de andra barnen. Inte att ge honom medicin vid första tillfället. Jag behöver läsa och få mer info och kött på benen inte neka medicineringen. Men ändå fick han medicin utan min godkännande och de som svider. 

Det är ju toppen att du och din son är aktiva tillsammans och jag kan tänka mig att det fungerar bra då. Men i skolan behöver han ju kunna fokusera på att lära sig olika saker vilket kräver så mycket mer av honom.

Har du varit på möte med skolan så du fått en tydlig bild av hur det fungerar i skolan? Och framförallt, vad säger sonen?

Hur och när yttrar sig hans problem och vad har ni provat hittills?