ADHD

Okej, nu fick jag svar på det där med kortison. Pandas är dock något som dyker upp plötsligt, som inte finns med från början.  

Vad det beror på går väl att diskutera, om man läser om ny forskning.

Varför de ville utreda vet inte jag, tog 15 år för dem att komma på vad det var. Så det var väl inte så lätt helt enkelt. Jag tror att jag har mycket drag av adhd också. Men man behöver ju inte ha det för det. hade jättesvårt med fokus som liten och var otroligt blyg, men så som jag hade det i omgivningen gjorde nog sitt. 

Men till ts, behöver barnet medicin så kanske det ändå är det bästa. Som sagt prata med läkarna. Tror inte forumet är det bästa. 

Men som sagt, jag är ingen expert så ta det jag säger med en nypa salt. Men jag gillar att läsa om detta.

hoppas det ordnar sig.

Du har helt rätt i mycket du skriver, men det är också viktigt att inse problemen som kommer av att leva med adhd och medicinen är inte för att man ska "vara normal" utan en hjälp för att vardagen inte ska vara överväldigande. 

Mitt barn tex skulle antagligen mått finfint av att få växa upp på en bondgård för 100 år sedan, men i dagens samhälle så mår han inte bra. Både hemma och i skolan så anpassar vi världen så mycket vi kan för att det ska vara så bra som möjligt, men vi kan inte ändra hela omgivningen och ta bort alla intryck han stöter på. 

Medicin är inte enda lösningen och inte en undergörande behandling som löser alla problem och man måste hitta rätt för varje barn. 

Jag råder dig till att lyssna på din son. Även om han bara är 7 så är det ju han själv som känner bäst om medicinen är bra eller inte. Låt hans känsla kring det styra mer än din egen, mammans eller skolans. 

Jag som förälder kan absolut se en skillnad på min son när han äter medicin, men den viktigaste bedömningen kommer från honom själv. Han är 10 och styr sin medicin helt själv. Han har provat sig fram till vilken dos som är optimal utifrån positiv effekt vs bieffekt för både skola och fritid (eller som han själv säger, hur mycket medicin han behöver för att klara av det som han tycker är tråkigt och hur mycket medicin han behöver för att klara av det som han tycker är kul). Och känner också efter varje dag om det känns rätt min ingen medicin, lite medicin eller mer medicin.

Och jag har också varit tydlig med honom att det är han själv som bestämmer. Precis som med allergimedicinen, han avskyr ögondroppar och nässpray så det tar han inte trots att han verkligen skulle behöva, men allergitabletterna tar han för han vet ju att han mår mycket sämre utan allergimedicin och det går inte att bara ta bort alla pollen i luften. På samma sätt som det inte går att ta bort alla intryck från världen som stör hans hjärna. 

Nej, det går INTE att diskutera. Det var redan säkert för 20 - 30 år sedan. Att det är medfödd - det kommer inte att komma något nytt om det. Inte heller om att det är ärftligt. Exakt vilka gener som är involverade - det kan man diskutera. 

Det är ju inte enbart medfött, det finns andra aspekter som påverkar, som faktorer under graviditeten, förlossningen och den tidiga uppväxten. Man är långt ifrån färdiga med att veta vad som orsakar ADHD fullt ut, så det är absolut en pågående diskussion.

Ungefär 80% räknas vara ärftlighet, resten kan härledas till andra faktorer, eller det är vad man tror/vet idag. Tvärsäkerhet är alltid en fara när man pratar om mänskliga fenomen.

Det var det jag menade, de 80 % kommer man inte ifrån. Tvillingsstudier är ju väldigt säkra belägg på ärftlighet. Och de övriga 20 % uppfylls nästan helt av förlossningsskador, infektioner under graviditeten och överhuvudtaget hjärnskador. 

Jag menar framför allt, att man inte ska tro att det kommer något nytt rön och att man kan komma fram till något helt annat. 

Jag skulle inte vara så säker på det faktiskt. Även om det finns genetiska orsaker så betyder det inte att andra faktorer kan spela stor roll för hur de generna tar sig uttryck. Det finns många genetiska åkommor där inte alla som har generna sen utvecklar sjukdomen/tillståndet.

Där kan det finnas stor potential för utveckling och nya rön. 

Epigenetiken, visst. Jag har inte kollat om det har blivit mer utveckling den senaste tiden, men det verkade tidigare som om man ändå hade överskattat omfattningen av gener som kan aktiveras. Det är ju möjligt att det bara gäller vissa gener. 

Jag tror bara att man ska vara lite försiktig med att tro att man vet allt om ett tillstånd, när det faktiskt finns outforskade områden. Vetenskap och människan är inget tvärsäkert område, så det blir konstigt om du uttalar dig som att du eller någon vet att inget nytt kommer att komma i frågan. 

Dock finns ju en genetisk disposition, och det verkar ändå vara tillräckligt säkert för att kunna utgå ifrån det i nuläget. Det finns ju väldigt mycket forskning runt vad ytterligare faktorer skulle kunna vara, och man hittar inte något. 

Fast du måste ju förstå att nuläget inte på nåt sätt kan antas vara färdigutforskat. Du bör inte uttrycka dig så tvärsäkert om något du inte vet. För du vet inte.