Hur säker är man som pappa att man är far till barnet?

Jag läste för länge sedan, ungefär när det började bli vanligt att kunna göra DNA-analyser av barn och fäder, att i USA hade ungefär 5 % av barnen en annan fader än vad som stod i papperen. Ett av tjugo barn alltså.

Det troligaste i sådana fall är väl att mamman har varit ute och slarvat, och sen inget vill säga. Eller kanske inte ens vet själv.

Ivar Lo Johansson (om jag inte missminner mig) har skrivit en lustig liten novell som heter "Casanovas upprättelse". Den store charmören och förföraren Casanova lär känna ett gift par som inte har lyckats skaffa sig några barn. Av ren medkänsla och barmhärtighet gör han hustrun med barn "på samma sätt som män alltid har gjort kvinnor med barn". Mannen och hustrun blir lyckliga - men jag tror inte att mannen förstår hur det gick till.

Åtminstone förr i tiden förekom det väl att en ung oskyldig man "tog på sig" faderskapet för en ung flicka av fin härkomst som "hade råkat i olycka" och övergivits av den verklige fadern. Fördelen för den unge mannen kunde väl vara att han fick en vacker hustru av god familj och kanske ekonomisk ersättning eller delägare i svärfars lantbruk.

Sedan har vi förstås Hjalmar Bergmans roman "Markurells i Wadköping", där den olycklige värdshusvärden börjar fundera över om hans älskade "gosse" verkligen är hans egen son. Som jag läser boken (och filmen) njuter hustrun lite av att hålla honom på halster - jag tror aldrig att han får något entydigt svar. (Det här var alltså si så där 100 år före DNA-tekniken.)

Jo, så det förekommer alltså. Svårt att veta hur vanligt.

Sedan har vi ju också frågan om vem som är "riktig" far till ett barn: Den man som har sprutat lite säd i en kvinna och sedan försvunnit, eller den man som har älskat barnet och sett det växa upp. Man kan ju till och med älska en hund eller en katt gränslöst utan att man har en enda gemensam molekyl med dem.