Teoretiskt kan ingen man vara 100 procent säker om han inte gör dna-test. Egentligen ingen kvinna heller, man kanske får fel bebis med sig hem från bb? Den risken är självklart betydligt mindre än att bli lurad på faderskap, men det HAR hänt.
Ska vi dna-testa alla barn och föräldrar? Det är enda sättet att vara HELT säker. Men de flesta, både män och kvinnor, har förmodligen ingen anledning att tvivla. De kanske också ser fysiska likheter i sina barn.
När någon skriver att de har haft sex med flera runt äl och därför inte vet vem som är pappan, vet förhoppningsvis även de potentiella papporna att det råder oklarheter. Har man ingen stadig relation med kvinnan i fråga, bör man inte ta för givet att man är pappa bara för att hon säger det. Lever man ihop och hon har prasslat i hemlighet, är det förstås en annan sak.
När det gäller barn som har en annan biologisk far än den som står registrerad som far, kan det betyda olika saker. Ibland vet bara mamman sanningen. Ibland vet båda föräldrarna sanningen, men mannen har av någon anledning valt att ta på sig faderskapet. (Inte ovanligt förr som någon skrev). Den biologiske fadern kanske är försvunnen eller olämplig. Han kanske har en hotbild mot sig, som kan slå även mot barnet om han står registrerad som far. Ibland får även barnet veta sanningen.
Ibland kanske inte ens mamman vet. Hon tror att barnets pappa är biologisk far, eller hoppas på det bästa. Andra kandidater kanske är mindre sannolika.
