Hur säker är man som pappa att man är far till barnet?

Hade min man ifrågasatt om han är pappa till barnen så hade det blivit skilsmässa. Då hade han visat att han inte litar på mig och det är inget förhållande jag skulle vilja satsa på. 

För ca 10 år sedan hörde jag att ungefär 12% av alla barn som föds inom äktenskap har "fel pappa". 

Jag läste för länge sedan, ungefär när det började bli vanligt att kunna göra DNA-analyser av barn och fäder, att i USA hade ungefär 5 % av barnen en annan fader än vad som stod i papperen. Ett av tjugo barn alltså.

Det troligaste i sådana fall är väl att mamman har varit ute och slarvat, och sen inget vill säga. Eller kanske inte ens vet själv.

Ivar Lo Johansson (om jag inte missminner mig) har skrivit en lustig liten novell som heter "Casanovas upprättelse". Den store charmören och förföraren Casanova lär känna ett gift par som inte har lyckats skaffa sig några barn. Av ren medkänsla och barmhärtighet gör han hustrun med barn "på samma sätt som män alltid har gjort kvinnor med barn". Mannen och hustrun blir lyckliga - men jag tror inte att mannen förstår hur det gick till.

Åtminstone förr i tiden förekom det väl att en ung oskyldig man "tog på sig" faderskapet för en ung flicka av fin härkomst som "hade råkat i olycka" och övergivits av den verklige fadern. Fördelen för den unge mannen kunde väl vara att han fick en vacker hustru av god familj och kanske ekonomisk ersättning eller delägare i svärfars lantbruk.

Sedan har vi förstås Hjalmar Bergmans roman "Markurells i Wadköping", där den olycklige värdshusvärden börjar fundera över om hans älskade "gosse" verkligen är hans egen son. Som jag läser boken (och filmen) njuter hustrun lite av att hålla honom på halster - jag tror aldrig att han får något entydigt svar. (Det här var alltså si så där 100 år före DNA-tekniken.)

Jo, så det förekommer alltså. Svårt att veta hur vanligt.

Sedan har vi ju också frågan om vem som är "riktig" far till ett barn: Den man som har sprutat lite säd i en kvinna och sedan försvunnit, eller den man som har älskat barnet och sett det växa upp. Man kan ju till och med älska en hund eller en katt gränslöst utan att man har en enda gemensam molekyl med dem.

För min del har jag tänkt tanken, rent hypotetiskt, men jag litar helt på min fru och kan inte förstå varken när hon skulle varit otrogen eller varför. Hon har dessutom aldrig visat intresse för andra män.

2 av 4 barn lär han inte tvivla på iaf. De är otroligt lika honom.

Nu tror jag inte han tvivlar alls, men hade han velat göra ett test hade jag inte haft ett problem med det. Jag har inget att dölja och jag kan inte se att mitt ego skulle vara viktigare än att han skull få svart på vitt om han kände att det på något sätt gav honom något. Jag vet ju, kan inte ens föreställa mig hur det skulle kännas att ens tänka tanken att man inte säkert kan veta. 

I takt med att DNA-tester blir enklare och billigare borde man införa faderskapstest som en rutinåtgärd för alla barn. Om det är en standardprocedur behöver ingen kvinna känna sig misstänkliggjord. Männen, och inte minst barnen, får en absolut visshet.

Den undersökningen kommer ofta upp, men jag tror att den är vinklad för den stämmer inte med andra data. Jag vet i alla fall att på 1970-80-talet när en släkting till mig var verksam som transplantationskirurg, så visade det sig i 15 procent av fallen där man undersökte pappa + barn, att pappan inte var pappan. 15 procent!

Och detta var ändå pappa-barn-par som var så tajta, att den ena var beredd att ge  bort t.ex. en njure till den andre, med alla risker som det innebär. Trots DET var det 15 procent av papporna som fick det beskedet!

Såna här uttalanden får det att klia över hela kroppen på mig. Även bortsett från att du inte rimligtvis kan ha en aning om vad denna mamma gjort eller inte, så är det ett sjukt (men ack så vanligt!) uttalande. En mamma som har gjort enormt mycket för sitt barn? Jaha, och? Skulle det vara en bedrift menar du? Nåt som ska belönas? Det är för 17 varje mammas förbannade skyldighet att göra enormt mycket för sitt barn. Det är inget som öht kräver nån form av respekt, tacksamhet eller belöning.

Blir det verkligen så att ingen blir utpekad?
Kvinnan är ju alltid säker för hon har burit barnet. Så ena parten blir ju utpekad, kvinnan.

Jag förstår vad du säger, men för min del hade jag inte kunnat se mig själv göra det här, sedan se honom i ögonen, ljuga inte bara för han, ljuga för hans familj att barnet är hans, leva med den livslögnen. Det hade inte varit jag. Det hade gett mig mer ångest än nåt. 

Jag tycker dock synd om männen i det här, måste jag ändå erkänna, för det kan inte vara så lätt alltid, finns de som blivit grundlurade. 

Enda sättet att komma runt det är väl att det blir obligatoriskt att införa DNA test för alla oavsett status på relationen eller hur möjligheterna har sett ut innan. Men det är en kostnad det också såklart som då ska skattefinansieras. Men då blir det iaf mindre personligt, och ingen behöver yppa vare sig det ena eller det andra. 

Jag var inte gift när jag fick mitt första och jag kommer ihåg när han skulle skriva på faderskapet att det är så noga annars med allting men här är han trängd, och alla män är, för är han ovetandes och inte misstänker något och skriver på, då är han dum i huvudet för det, och misstänker han något så är han dum i huvudet för det, han kommer liksom inte ur det. (fast det är ju 100% kvinnan som är dum i huvudet om hon gör detta mot en oskyldig man, finns inga ursäkter för det, anledningar, ja det kan man säkert hitta, men inga ursäkter). Fast jag vet detta så vet jag också hur jag själv funkar, jag hade helt tappat det om pappan till mitt barn velat ta DNA-test, det hade varit en sån förolämpning mot min karaktär att jag inte hade kunnat hålla tillbaka. Det hade inte gått. 

Om man lever i en relation där man tror att allt är bra och litar på sin partner och får en käftsmäll att partnern inte litar på en själv då är inte skilsmässa ett hot utan ett faktum pga att tilliten inte finns där från den som kräver faderskapstest.

Varför ska ditt krav om faderskapstest vara så mycket bättre än att jag skulle välja skilsmässa om min man krävde faderskapstest? 
Varför är du bättre än kvinnan i förhållandet? Är du så osäker på din partner och dig själv?