Hur säker är man som pappa att man är far till barnet?

Hade min man ifrågasatt om han är pappa till barnen så hade det blivit skilsmässa. Då hade han visat att han inte litar på mig och det är inget förhållande jag skulle vilja satsa på. 

För ca 10 år sedan hörde jag att ungefär 12% av alla barn som föds inom äktenskap har "fel pappa". 

Jag har gjort faderskapstest i samband med födsel av båda mina barn.

Inte för att jag på något sätt haft en anledning att tro att jag inte var pappa, och att Det fanns några som helst indicier att misstro det utan endast för att vara helt hundra och därmed aldrig behöva fundera över det någonsin.

Var också väldigt tydlig mot min partner när jag förklarade syftet. 

Nu fyller du i och påstår saker du tror och tycker.Vart någonstans säger jag emot mig själv att jag tvivlat?

Att göra ett test är precis motsatsen, att helt stävja eventuellt tvivel som skulle kunna uppstå. Lovar att det finns många män som haft hjärnspöken någon gång om de verkligen är biologisk far. Tänk vad skönt om de fått veta direkt svart på vitt. 

Det är berättigat tvivel - särskilt i vår tid när flickor uppfostras att ta för sig sexuellt, och att inte låta sig begränsas av hämningar och äldre tiders moral och religion. (För muslimska flickor, och till viss del katolska - i alla fall från Sydamerika - ser detta såklart helt annorlunda ut.) Alkoholkonsumtionen hos svenskor är också mycket hög, med de följder som det ofta får - t.ex. på konferensen eller tjejresan på finlandsbåten.

Jag förstår överhuvudtaget inte den här debatten. Om en kvinna blir kränkt av att hennes man/pojkvän tvivlar på hennes sexuella trohet, så är ju det problemet ändå en piss i Nilen jämfört med att det faktiskt BLIR fel far i papperen. Detta senare innebär ENORMA konsekvenser: för barnet som inte får lära känna sin riktige far, för den riktige fadern som aldrig tillfrågas om han vill ta en papparoll, för den sociala fadern som blir lurad att ägna 20 år av sitt liv åt att försörja och uppfostra ett barn som inte är hans. Och upptäcks det inte innan han dör, så kan det handla om stora egendomsvärden, ärftliga titlar, släktgårdar, arvegods o.s.v. som går ur släkten.

Detta är ENORMT allvarliga saker, en kvinnas kränkthet har liksom ingen betydelse i jämförelse med allt detta. 

Undrar om alla som tycker till om tillit tycker samma om folk kräver att man testar sig för könssjukdomar innan oskyddat sex.

"Han sa ju att han inte hade, måste ju lita på det."

Jag tycker du ska sluta tillskriva andra varför och på vilken grund de gör saker baserat på hur DU tror att de tänker.

Men du har ett rätt i en sak du skriver, "testar man så gör man det för att vara säker". Precis, exakt. Det handlar just om det, att veta, att vara säker. Ett litet test, och sen vara säker på en av de viktigaste sakerna i äns liv. 

Att bli kränkt över att någon kan tänkas vilja vara säker på det, får mig snarare att bli orolig över hur saker ligger till.

Hot och ultimatum av den typen är precis vad man kan vänta sig av en kvinna som är osäker på vem som är fadern. Hon tar till utpressning för att undvika faderskapstest. Eller vill hon se till att få skilsmässa innan testet då hon misstänker att det ändå blir följden.

Om min kvinna reagerat så om jag bett om test skulle tilliten varit borta för gott.

Sen tvivlar jag på siffran 5.000 per test, det låter orimligt. Inte ens de mer avancerade dna-test som erbjuds vid släktforskning kostar så mycket. Och skulle det införas som rutin skulle rationalisering sänka priset rejält.

Skillnaden är att den skulle jag lätt kunna återfå efter testet. Men hot och utpressning skulle döda relationen helt i onödan - om hon varit ärlig! 
Om kvinnan är helt säker på att hon inte haft någon annan, varför inte gå med på testet? Varför är hennes krav på tillit viktigare än mannens?

Nej, om testet visar att hon var ärlig har jag ingen anledning att misstro henne. Men om hon fortsätter att argumentera som du växer misstron för varje mening.