Hur säker är man som pappa att man är far till barnet?

Ja, det tycker jag också. Rutinåtgärd. Så behöver ingen man be om testet - och därmed riskera förhållandet - och ingen kvinna behöver känna sig utpekad. Det är mycket bättre att en sådan sak blir klarlagd på en gång, när barnet är några dagar gammalt bara. Ju äldre det blir när det kommer fram att det är fel pappa, desto värre blir det ju. Och idag kommer det med all sannolikhet att komma fram, i och med att DNA-testen för privatpersoner blivit så vanliga och billiga. 

Det var väl onödigt hårt? Förutsatt att din mamma var en bra eller i alla fall normal mamma medan du växte upp. Hon har gjort enormt mycket för dig. Att utesluta henne helt ur ditt liv för att din kvinna blev kränkt, är inte OK enligt mig. Dock kan din kvinna få slippa umgås med din mamma tycker jag, men du kan inte överge din mamma helt. Hon ville nog bara dig väl.

Varför skulle hon ha det? Såvida det inte ÄR fel far förstås. Vilken konstig åsikt. Klart män måste få ta reda på detta, ett barn påverkar ju deras liv lika mycket som mammans.

Just för att det ÄR ett mörkertal, så kan ingen veta hur stort det är. Det här är ju inget som folk pratar om. Men egentligen spelar det ingen roll hur stort eller litet talet är, det borde inte få bli några sådana fall (med fel far i papperen) överhuvudtaget numera, när DNA-tekniken finns och har blivit så enkel och billig.

Men alltså "inbillar sig"? "Tror?" ALLA män har det problemet, att de kan inte VETA om de är pappan. Medan kvinnor alltid kan veta att de är mamman. Det är en biologisk orättvisa, som går att överbrygga nu med modern teknik. Och då bör det göras.

Om du blev tvungen att föda på ett sjukhus i ett land, där du vet att det är lite si och så med ordningen. Bebisarna blir inte märkta på något sätt vid födelsen,  direkt efter födelsen går personalen iväg med dem för att undersöka dem, och de sover över natten i en barnsal. D.v.s. det finns viss risk för förväxling. 

Skulle du inte ta möjligheten att göra ett DNA-test då, när du kom hem? Bara för att få säkerhet och slippa den lilla, gnagande oron?

Den undersökningen kommer ofta upp, men jag tror att den är vinklad för den stämmer inte med andra data. Jag vet i alla fall att på 1970-80-talet när en släkting till mig var verksam som transplantationskirurg, så visade det sig i 15 procent av fallen där man undersökte pappa + barn, att pappan inte var pappan. 15 procent!

Och detta var ändå pappa-barn-par som var så tajta, att den ena var beredd att ge  bort t.ex. en njure till den andre, med alla risker som det innebär. Trots DET var det 15 procent av papporna som fick det beskedet!

Borde ni kanske? Det finns många sådana - autentiska - förväxlingsfall på Youtube.

Du måste förstå att vi inte har någon fri forskning i Sverige. Resultaten är färdigbeställda. Det hade varit oerhört ofeministiskt om de hade kommit fram till att 15 procent av alla kvinnor som föder barn, lurar på sin man en gökunge. Det får inte sägas.

Jo, det tycker jag ingår i det osynliga kontraktet i en familj, över generationerna. De vuxna och starka tar hand om barnen och de gamla. När de vuxna blir gamla, tar deras barn i sin tur hand om dem. Det kontraktet är skrivet i blod. En ingift person kan inte få tränga sig emellan där. Dock behöver den ingifta inte umgås med sin svärmor eller svärfar, DET är en annan sak.

För övrigt kan personens kvinna lämna honom när som helst. Men för hans mamma, kommer han (och eventuella syskon) alltid att vara den viktigaste personen i hela universum.

Det finns ju ett enormt stort mörkertal. De flesta fallen går under radarn, eftersom det aldrig uppstår en situation där man behöver testa släktskapet (t.ex. inför en vävnadstransplantation).

Det är berättigat tvivel - särskilt i vår tid när flickor uppfostras att ta för sig sexuellt, och att inte låta sig begränsas av hämningar och äldre tiders moral och religion. (För muslimska flickor, och till viss del katolska - i alla fall från Sydamerika - ser detta såklart helt annorlunda ut.) Alkoholkonsumtionen hos svenskor är också mycket hög, med de följder som det ofta får - t.ex. på konferensen eller tjejresan på finlandsbåten.

Jag förstår överhuvudtaget inte den här debatten. Om en kvinna blir kränkt av att hennes man/pojkvän tvivlar på hennes sexuella trohet, så är ju det problemet ändå en piss i Nilen jämfört med att det faktiskt BLIR fel far i papperen. Detta senare innebär ENORMA konsekvenser: för barnet som inte får lära känna sin riktige far, för den riktige fadern som aldrig tillfrågas om han vill ta en papparoll, för den sociala fadern som blir lurad att ägna 20 år av sitt liv åt att försörja och uppfostra ett barn som inte är hans. Och upptäcks det inte innan han dör, så kan det handla om stora egendomsvärden, ärftliga titlar, släktgårdar, arvegods o.s.v. som går ur släkten.

Detta är ENORMT allvarliga saker, en kvinnas kränkthet har liksom ingen betydelse i jämförelse med allt detta. 

Vad är det som är dravel? Tror du att det är likgiltigt om det är den riktige fadern eller ej, som ett barn får i papperen? Så kan det kanske vara i White Trash-klassen, där alla ändå bara lever på soc (så ingen försörjer ett barn med eget arbete ändå), det finns inget att ärva, alla har barn hit och dit, papporna försvinner tidigt hur eller hur och mammorna får uppfostra barnen ensamma bäst dom gitter... Men i en etablerad familj är ett felaktigt faderskap en katastrof, som påverkar en ätt i flera generationer.

Tänkte på det senast när jag såg dokumenären om fyndet av Richard III:s kropp  Leicester. De spårade hans ättlingar dels genom arkiv-släktforskning, då de hittade två familjer, och sedan kontrollerade de dessa reslutat genom analys av Richards systers mitokondrie-DNA (som tog från hennes lik i en sarkofag) och de nu levande ättlingarna som hittats. (Det hade gått för många generationer för att det skulle vara idé att använda vanligt DNA, det har blivit för utspätt och uppblandat, men mitokondrie-DNA muterar nästan inte alls på 500 år). 

Då visade det sig att den ena familjen inte var släkt med Richard överhuvudtaget, de ägde sitt slott och sin adliga titel på felaktiga grunder p.g.a. att minst en ingift hustru under seklernas gång hade lurat på sin make en gökunge. Han som däremot på riktigt var ättling till Richard III, var en möbelsnickare som inte haft en aning om detta! 

Det måste till DNA-analys, man kan aldrig lita bara på kvinnors uppgifter.

Men exakt. När det gäller så viktiga saker är man bara dum om man litar på någon annans utsaga. 

Ja, det skulle vara intressant att veta hur många det egentligen är. Men det går inte att göra sådana undersökningar, det skulle inte få godkänt i Etiknämnden.

Jag tror att det stora intresset för släktforsknings-DNA-test i alla fall till viss del kan förklaras med, att männen ser detta som en möjlighet att få svar på frågan om faderskapet - utan att berätta för sin hustru att det är den frågan han vill ha svar på...