Anonym (..) skrev 2024-06-01 15:32:04 följande:
Jag förstår vad du säger, men för min del hade jag inte kunnat se mig själv göra det här, sedan se honom i ögonen, ljuga inte bara för han, ljuga för hans familj att barnet är hans, leva med den livslögnen. Det hade inte varit jag. Det hade gett mig mer ångest än nåt.
Jag tycker dock synd om männen i det här, måste jag ändå erkänna, för det kan inte vara så lätt alltid, finns de som blivit grundlurade.
Enda sättet att komma runt det är väl att det blir obligatoriskt att införa DNA test för alla oavsett status på relationen eller hur möjligheterna har sett ut innan. Men det är en kostnad det också såklart som då ska skattefinansieras. Men då blir det iaf mindre personligt, och ingen behöver yppa vare sig det ena eller det andra.
Jag var inte gift när jag fick mitt första och jag kommer ihåg när han skulle skriva på faderskapet att det är så noga annars med allting men här är han trängd, och alla män är, för är han ovetandes och inte misstänker något och skriver på, då är han dum i huvudet för det, och misstänker han något så är han dum i huvudet för det, han kommer liksom inte ur det. (fast det är ju 100% kvinnan som är dum i huvudet om hon gör detta mot en oskyldig man, finns inga ursäkter för det, anledningar, ja det kan man säkert hitta, men inga ursäkter). Fast jag vet detta så vet jag också hur jag själv funkar, jag hade helt tappat det om pappan till mitt barn velat ta DNA-test, det hade varit en sån förolämpning mot min karaktär att jag inte hade kunnat hålla tillbaka. Det hade inte gått.
Hade pappan till mina barn velat göra faderskapstest hade jag frågat varför. Men jag hade inte haft några problem att han fått göra det för sin egen skull.
(Nu är våra barn vandrande kopior av honom till den grad att det snarare ifrågasätts om jag givit dem några gener alls, men ändå...)