• Tecum

    Hur säker är man som pappa att man är far till barnet?

    För min del har jag tänkt tanken, rent hypotetiskt, men jag litar helt på min fru och kan inte förstå varken när hon skulle varit otrogen eller varför. Hon har dessutom aldrig visat intresse för andra män.

  • Tecum
    Mrs Moneybags skrev 2024-05-23 15:28:08 följande:
    Fontana skrev 2024-05-23 15:19:02 följande:

    Jag läste för länge sedan, ungefär när det började bli vanligt att kunna göra DNA-analyser av barn och fäder, att i USA hade ungefär 5 % av barnen en annan fader än vad som stod i papperen. Ett av tjugo barn alltså.

    Det troligaste i sådana fall är väl att mamman har varit ute och slarvat, och sen inget vill säga. Eller kanske inte ens vet själv.

    Ivar Lo Johansson (om jag inte missminner mig) har skrivit en lustig liten novell som heter "Casanovas upprättelse". Den store charmören och förföraren Casanova lär känna ett gift par som inte har lyckats skaffa sig några barn. Av ren medkänsla och barmhärtighet gör han hustrun med barn "på samma sätt som män alltid har gjort kvinnor med barn". Mannen och hustrun blir lyckliga - men jag tror inte att mannen förstår hur det gick till.

    Åtminstone förr i tiden förekom det väl att en ung oskyldig man "tog på sig" faderskapet för en ung flicka av fin härkomst som "hade råkat i olycka" och övergivits av den verklige fadern. Fördelen för den unge mannen kunde väl vara att han fick en vacker hustru av god familj och kanske ekonomisk ersättning eller delägare i svärfars lantbruk.

    Sedan har vi förstås Hjalmar Bergmans roman "Markurells i Wadköping", där den olycklige värdshusvärden börjar fundera över om hans älskade "gosse" verkligen är hans egen son. Som jag läser boken (och filmen) njuter hustrun lite av att hålla honom på halster - jag tror aldrig att han får något entydigt svar. (Det här var alltså si så där 100 år före DNA-tekniken.)

    Jo, så det förekommer alltså. Svårt att veta hur vanligt.

    Sedan har vi ju också frågan om vem som är "riktig" far till ett barn: Den man som har sprutat lite säd i en kvinna och sedan försvunnit, eller den man som har älskat barnet och sett det växa upp. Man kan ju till och med älska en hund eller en katt gränslöst utan att man har en enda gemensam molekyl med dem.


    Siffran är lägre än 1,7% i Sverige. 

    nyheter.ki.se/lagre-andel-felaktigt-faststallda-faderskap-an-tidigare-trott

    Ingen större anledning till oro alltså. 



    Helt logiskt att siffran blir lägre i takt med att preventivmedlen blivit bättre och den fria aborten kom. Om man kunnat gå till 1800-talet hade siffran legat betydligt högre. Men det handlar ändå om nästan 2.000 barn varje år.
  • Tecum
    Anonym (Ts) skrev 2024-05-23 17:51:26 följande:
    Hade du velat testa med dna om det varit gratis?

    Nej det känns onödigt, jag är så pass säker.
  • Tecum
    Agda90 skrev 2024-05-23 15:18:08 följande:

    Hade min man ifrågasatt om han är pappa till barnen så hade det blivit skilsmässa. Då hade han visat att han inte litar på mig och det är inget förhållande jag skulle vilja satsa på. 

    För ca 10 år sedan hörde jag att ungefär 12% av alla barn som föds inom äktenskap har "fel pappa". 


    Om jag var din man hade jag tolkat en vägran till test som att du varit otrogen.

    Men det finns ju släktforskning, t ex Ancestry, där man kollar DNA för att få fram släktlinjer. Skulle du även se det som en misstro mot dig? För det är i princip samma sak.
  • Tecum
    Agda90 skrev 2024-05-24 16:02:46 följande:
    Blir det verkligen så att ingen blir utpekad?
    Kvinnan är ju alltid säker för hon har burit barnet. Så ena parten blir ju utpekad, kvinnan.
    Om alla gör testet blir ingen enskild kvinna utpekad, så länge som testet visar rätt pappa. 
    Och om hon varit otrogen eller bluffat ser jag inget fel i att hon blir utpekad. Gör du?
  • Tecum
    Anonym (Jag) skrev 2024-05-24 18:57:37 följande:

    Pappan till min yngsta gjorde DNA-test, det var mest jag som ville att han skulle det. Inte för att jag inte var säker, jag hade inte varit med nån annan så jag var 100% säker. Men jag ville att han skulle vara helt säker också. 


    Jag har en kompis som berättade att hennes ex misstänkte att barnen inte var hans , mest för att äldsta är blond och blå/grönögd fast han är mörkhårig och brunögd (men hon är blond och blåögd så det är inte så konstigt). Han ville inte göra DNA-test heller eftersom han var rädd för resultatet men bråka med henne om det ville han.. till slut lämnade hon , på grund av annat också. Hade nyligen pratat med henne om det när jag fick barn så det var lite därför jag ville att min kille gjorde DNA-test. 


    Iallafall, jag och pappan till yngsta hade inte riktigt blivit officiellt tillsammans än när jag blev gravid .. Han är halvgambian och det syntes att sonen har afrikanskt påbrå när han föddes men han såg ärligt talat väldigt asiatisk ut också , antagligen för att jag har sameblod och så har kanske pappan det lite också på sin svenska sida.. han skämtade faktiskt om att jag måste ha vänstrat med en kines. Nu är sonen två år och en kopia av pappan men jag är glad att han gjorde DNA-test så det inte blev var några tveksamheter från början. 


    Förutom att det kanske skulle kosta mycket är det kanske ingen dålig idé att alltid göra det? Pappan till min äldsta gjorde förresten inte det men vi var förlovade och hade varit tillsammans länge och så var dottern väldigt lik honom redan från början. 


    Väldigt bra gjort av dig, så borde fler kvinnor tänka. Rutinmässig test vid födseln vore rätt väg att gå.

    Angående din kompis som fick ett blåögt barn med en brunögd man. Det finns en allmänt utbredd, men felaktig, uppfattning att brunögdhet är dominant och att barnet alltid får bruna ögon om en av föräldrarna har det. Min son är blond och blåögd, hans sambo brunögd och mörkhårig men bägge barnen har blå ögon.
  • Tecum
    Cathariiina skrev 2024-05-31 07:19:17 följande:
    Det finns ju ett enormt stort mörkertal. De flesta fallen går under radarn, eftersom det aldrig uppstår en situation där man behöver testa släktskapet (t.ex. inför en vävnadstransplantation).
    Med tanke på att så många kvinnor här är emot faderskapstest får jag också intrycket att mörkertalet är stort...
  • Tecum
    Agda90 skrev 2024-06-03 09:12:12 följande:
    Hade min man bett om ett faderskapstest hade jag lämnat honom. Förhållande handlar om tillit. Finns ingen tillit finns inget förhållande. 
    Hot och ultimatum av den typen är precis vad man kan vänta sig av en kvinna som är osäker på vem som är fadern. Hon tar till utpressning för att undvika faderskapstest. Eller vill hon se till att få skilsmässa innan testet då hon misstänker att det ändå blir följden.

    Om min kvinna reagerat så om jag bett om test skulle tilliten varit borta för gott.

    Sen tvivlar jag på siffran 5.000 per test, det låter orimligt. Inte ens de mer avancerade dna-test som erbjuds vid släktforskning kostar så mycket. Och skulle det införas som rutin skulle rationalisering sänka priset rejält.
  • Tecum
    Anonym (Oj) skrev 2024-06-03 17:44:48 följande:

    Din tillit är redan borta, eftersom du inte litar på henne. 


    Varför ska man leva med en man som misstror en? 


    Skillnaden är att den skulle jag lätt kunna återfå efter testet. Men hot och utpressning skulle döda relationen helt i onödan - om hon varit ärlig! 
    Om kvinnan är helt säker på att hon inte haft någon annan, varför inte gå med på testet? Varför är hennes krav på tillit viktigare än mannens?
  • Tecum
    Anonym (Oj) skrev 2024-06-03 19:18:03 följande:

    Det spelar ju ingen roll om hon är ärlig, du misstror ju henne ändå. 


    Tilliten finns där redan hos båda, men när han misstror henne så är hennes borta. Hur ska han göra för att få tillbaka den, det blir ju samma sak med nästa barn, att han misstror henne då också. Dessutom, vem vill leva med någon som tror att man är otrogen? 


     


    Nej, om testet visar att hon var ärlig har jag ingen anledning att misstro henne. Men om hon fortsätter att argumentera som du växer misstron för varje mening.
  • Tecum
    Agda90 skrev 2024-06-04 08:35:25 följande:
    Om man lever i en relation där man tror att allt är bra och litar på sin partner och får en käftsmäll att partnern inte litar på en själv då är inte skilsmässa ett hot utan ett faktum pga att tilliten inte finns där från den som kräver faderskapstest.

    Varför ska ditt krav om faderskapstest vara så mycket bättre än att jag skulle välja skilsmässa om min man krävde faderskapstest? 
    Varför är du bättre än kvinnan i förhållandet? Är du så osäker på din partner och dig själv?
    Men alla relationer går inte som på räls. Det kan ha funnits otrohet tidigare i relationen som mannen förlåtit. De kan ha haft en kris eller svacka i förhållandet i samband med att hon blev gravid. Hon kan ha sagt något som hon senare tagit tillbaka när maken frågat, men ändå inte kunnat förklara. Hon kan ha en historik av att slira på sanningen. Det finns en rad faktorer som kan väcka tvivel, ska han bara förtränga det menar du? Och hur kan det vara bäst för barnet att pappan tvivlar? Och med tanke på alla dna-tester i samband med släktforskning är risken överhängande att det kommer fram, hur mår det (halv)vuxna barnet då?
    Det är bäst  för alla att tvivel undanröjs.

    De där 5000 kan du glömma, släktforskningsföretagen gör ett betydligt mer avancerat test för under tusenlappen. Vid offentlig upphandling skulle priset antagligen landa på några hundralappar.
Svar på tråden Hur säker är man som pappa att man är far till barnet?