Hur säker är man som pappa att man är far till barnet?

Det är ju rätt lätt hänt ändå. Tänk konferenshotellet eller Finlandsbåten, äntligen lite frihet ifrån vardagsköret med arbete-småbarn-hushållsarbete och andra krav. Äntligen få klä sig fin igen, känna sig lite kvinnlig, dansa, uppleva uppskattning från män (medan kommunikationen med mannen därhemma mest handlar om vem som ska hämta på dagis, handla mat och ringa rörmokaren). Och så alkoholruset till det som tar bort alla samvetsförebråelser och gör skuggorna mjuka. "Jag förtjänar det här, livet är här och nu, may the Devil take tomorrow!"

Tre veckor senare sitter hon med en sticka med två blåa streck. De vill ju ha en trea, det var därför hon hade tagit ut spiralen, så hon vill absolut inte göra abort, och hon blir inte yngre... hon kanske inte får fler chanser? Hon skulle inte heller kunna förklara behovet av abort för maken plötsligt, och någon av dem kanske är emot abort av etiska eller religiösa skäl dessutom.

Och chansen finns ju att det är makens barn också. Minst 50 procent. Konsekvenserna av att bekänna otroheten kan bli förfärliga. Även om mannen inte tar ut skilsmässa direkt, så blir det en mycket ensam graviditet då mannen inte kommer att vilja engagera sig förrän han vet att barnet är hans. Stämningen kommer att vara iskall under hela graviditeten, hon kan inte räkna med något stöd. Och är barnet sedan den andres, så kommer skilsmässan som ett brev på posten. Kvinnan blir tvungen att flytta till ett sämre område, där hon blir tvungen att klara av det minsta barnet helt själv på heltid, samtidigt som hon ska ha de större barnen varannan vecka. 

Mannen kommer att berätta om orsaken till skilsmässan, det är ingen idé att försöka dölja det då det framgår av att hon har ensam vårdnad och även av Folkbokföringen, och alla vänner och släktingar - kanske rentav hennes egna också - kommer att ta mannens parti och frysa ut henne. 

Familjerätten kommer att forska fram den biologiske faderns identitet vare sig hon vill det eller inte. Detta kan i dagsljuset och nyktert tillstånd vara vilken idiot som helst. Om han vill ha vårdnad och umgänge, så kommer han att få det. Hon måste då lämna ut sitt barn till denne främling, som hon kanske misstänker kan bli farlig för barnet rentav. 

Med ovanstående konsekvensanalys, så är det mycket lättare att bara "glömma" den lilla incidenten, tänka bort den: "han var så full, samlaget blev nog inte ens fullbordat."

...och hur skulle någon enda man kunna vara säker på det, menar du? D.v.s. om han inte hållit sin kvinna inlåst i källaren under veckorna runt konceptionstiden, eller om paret inte levt ensamma mitt ute i någon vildmark under de veckorna? Jag är kvinna, men jag kan ändå föreställa mig hur hemskt det måste vara att mitt genetiska arv, mitt monetära arv, mitt släktarv o.s.v. ska förvaltas av en annan människa, och att jag inte kan vara säker på att hon är ärlig, och (enligt vissa här) att jag inte får använda mig av de säkerställande metoder som ändå finns. 

Men - du fattar ju ingenting? Jag är kvinna men jag fattar ändå. Konsekvenserna för en man om han blir pålurad ett barn är så oerhört mycket större än en kvinnas kränkthet.

Och dessutom påverkas två personer till: barnet och den riktige barnafadern. Samt även kanske andra personer, t.ex. om detta barn får ärva ett gods som gått från far till son i flera hundra år, fast det borde ha varit hans halvbror eller halvkusin som fått ärva det. Någon som var ättling i rakt nedstigande led till den man som erhöll godset av Gustav II Adolf exempelvis. Och samma med efternamn och ärftliga titlar, såklart. 

Men även om inget av ovanstående finns, så blir det såklart en fruktansvärd chock om den sociala fadern får veta att hans barn inte är hans efter 10 år, 20 år, 40 år...

Fast så mycket behöver det ju inte kosta. Rättsmedicinalverket saltar räkningen. Släktforskningsföretagen tar ca 7-800 kronor (ibland betydligt mindre på extrapris) för den informationen, och då ingår även ett helt paket med andra saker (släktträd, uppdateringar om nya släktingar testat sig och matchat, tillgång till en mängd släktforskningsverktyg o.s.v.). Om staten skulle lägga ut tjänsten för fri anbudsgivning, så skulle det inte behöva kosta mer än kanske 400 kr per test. Det blir ju också stordriftsfördelar när det blir så många test. 

Vad har det med saken att göra? Enligt äldre tiders lagstiftningen hade oäkta barn ändå ingen arvsrätt. Så det spelade ingen roll om den förförda pigan (whatever) giftes bort med någon annan eller förblev ogift. De verkligt högt uppsatta adelsmännen och kungarna försökte dock ordna även för sina s.k. frillobarn, så att döttrarna giftes bort med rika män och sönerna fick officersfullmakt och kunde försörja sig på det.

Den första tanken blir nog att kvinnan varit otrogen, ja, men om kvinnan vet med sig att hon inte varit det, så fattar väl hon också vad som måste ha hänt och begär ett moderskapstest. I Sverige händer dock detta inte idag, eftersom barnmorskan fäster bandet med mammans personnummer runt barnets handled omdelbart. Menar du att det skulle vara bättre att förväxlingen aldrig upptäcktes? För att kvinnan inte skulle behöva stå ut med den första misstron från maken?