För min del har jag tänkt tanken, rent hypotetiskt, men jag litar helt på min fru och kan inte förstå varken när hon skulle varit otrogen eller varför. Hon har dessutom aldrig visat intresse för andra män.
Jag läste för länge sedan, ungefär när det började bli vanligt att kunna göra DNA-analyser av barn och fäder, att i USA hade ungefär 5 % av barnen en annan fader än vad som stod i papperen. Ett av tjugo barn alltså.
Det troligaste i sådana fall är väl att mamman har varit ute och slarvat, och sen inget vill säga. Eller kanske inte ens vet själv.
Ivar Lo Johansson (om jag inte missminner mig) har skrivit en lustig liten novell som heter "Casanovas upprättelse". Den store charmören och förföraren Casanova lär känna ett gift par som inte har lyckats skaffa sig några barn. Av ren medkänsla och barmhärtighet gör han hustrun med barn "på samma sätt som män alltid har gjort kvinnor med barn". Mannen och hustrun blir lyckliga - men jag tror inte att mannen förstår hur det gick till.
Åtminstone förr i tiden förekom det väl att en ung oskyldig man "tog på sig" faderskapet för en ung flicka av fin härkomst som "hade råkat i olycka" och övergivits av den verklige fadern. Fördelen för den unge mannen kunde väl vara att han fick en vacker hustru av god familj och kanske ekonomisk ersättning eller delägare i svärfars lantbruk.
Sedan har vi förstås Hjalmar Bergmans roman "Markurells i Wadköping", där den olycklige värdshusvärden börjar fundera över om hans älskade "gosse" verkligen är hans egen son. Som jag läser boken (och filmen) njuter hustrun lite av att hålla honom på halster - jag tror aldrig att han får något entydigt svar. (Det här var alltså si så där 100 år före DNA-tekniken.)
Jo, så det förekommer alltså. Svårt att veta hur vanligt.
Sedan har vi ju också frågan om vem som är "riktig" far till ett barn: Den man som har sprutat lite säd i en kvinna och sedan försvunnit, eller den man som har älskat barnet och sett det växa upp. Man kan ju till och med älska en hund eller en katt gränslöst utan att man har en enda gemensam molekyl med dem.
Hade min man ifrågasatt om han är pappa till barnen så hade det blivit skilsmässa. Då hade han visat att han inte litar på mig och det är inget förhållande jag skulle vilja satsa på.
För ca 10 år sedan hörde jag att ungefär 12% av alla barn som föds inom äktenskap har "fel pappa".
Pappan till min yngsta gjorde DNA-test, det var mest jag som ville att han skulle det. Inte för att jag inte var säker, jag hade inte varit med nån annan så jag var 100% säker. Men jag ville att han skulle vara helt säker också.
Jag har en kompis som berättade att hennes ex misstänkte att barnen inte var hans , mest för att äldsta är blond och blå/grönögd fast han är mörkhårig och brunögd (men hon är blond och blåögd så det är inte så konstigt). Han ville inte göra DNA-test heller eftersom han var rädd för resultatet men bråka med henne om det ville han.. till slut lämnade hon , på grund av annat också. Hade nyligen pratat med henne om det när jag fick barn så det var lite därför jag ville att min kille gjorde DNA-test.
Iallafall, jag och pappan till yngsta hade inte riktigt blivit officiellt tillsammans än när jag blev gravid .. Han är halvgambian och det syntes att sonen har afrikanskt påbrå när han föddes men han såg ärligt talat väldigt asiatisk ut också , antagligen för att jag har sameblod och så har kanske pappan det lite också på sin svenska sida.. han skämtade faktiskt om att jag måste ha vänstrat med en kines. Nu är sonen två år och en kopia av pappan men jag är glad att han gjorde DNA-test så det inte blev var några tveksamheter från början.
Förutom att det kanske skulle kosta mycket är det kanske ingen dålig idé att alltid göra det? Pappan till min äldsta gjorde förresten inte det men vi var förlovade och hade varit tillsammans länge och så var dottern väldigt lik honom redan från början.
Din tillit är redan borta, eftersom du inte litar på henne.
Varför ska man leva med en man som misstror en?
Det spelar ju ingen roll om hon är ärlig, du misstror ju henne ändå.
Tilliten finns där redan hos båda, men när han misstror henne så är hennes borta. Hur ska han göra för att få tillbaka den, det blir ju samma sak med nästa barn, att han misstror henne då också. Dessutom, vem vill leva med någon som tror att man är otrogen?