Det finns forskning som säger att känslomässig otrohet i större grad skadar en relation. Då har man ju känslomässigt kommit närmare tredje part vilket gör det svårare att bry sig om sin partner.
Att bara vara fysiskt otrogen, tex när man är full, är inte lika illa eftersom man då inte har en känslomässig koppling till tredje part.
Men sen är det alltid upp till partnern att bestämma vad som är otrohet.
Emotionell otrohet verkar vara 'på modet' just nu, jag tycker att jag stöter på detta uttryck och diskussioner kring detta ganska ofta numera, men att det inte alls var vanligt, eller ens fanns, för typ 10 år sedan.
Jag tycker att emotionell otrohet känns religiöst. Kanske för att jag är uppväxt i Pingstkyrkan, där de trycker på något som Jesus undervisade om, nämligen att det räcker med att en man tittar på en kvinna med begär så har han varit otrogen med henne i sitt hjärta. Å andra sidan så är det bara fysisk otrohet som är straffbart enligt Bibeln, antagligen för att man inte alltid kan hjälpa vad man känner, men man kan styra vad man gör med dessa känslor.
Kanske är jag färgad av min uppväxt, men jag tycker nog att fysisk otrohet är många steg värre än emotionell. Att tänka och känna saker, är inte ett lika stort svek som att göra saker tycker jag.
Med det menar jag inte att jag tycker att emotionell otrohet är en baggis, det är såklart sårande att min partner går omkring och suktar efter andra kvinnor, men det är också mycket svårare att dra gränsen när det handlar om emotionell. Fysisk otrohet har en skarpare, enklare gränsdragning, eftersom man går efter något konkret, vad någon har gjort. Det blir genast mer diffust när man ska försöka avgöra vad någon känner och om känslorna är över gränsen eller inte.
Om jag skulle försöka mig på att göra någon typ av gränsdragning kring det emotionella, tänker jag såhär: Känslor och impulser kan man inte hjälpa. Att därför se någon på stan och tänka "Oj vad han var snygg", eller tom få en bild i huvudet av hur hon skulle se ut naken och bli upphetsad av det, det kan man nog aldrig helt undvika eftersom vi människor biologiskt är gjorda för att reagera just så, för artens överlevnad. Drog man gränsen där, skulle de flesta vara otrogna flera gånger under sitt liv, och vissa i princip hela tiden (speciellt män, som i högre grad än kvinnor attraheras av utseenden. Jag tror att många kvinnor inte skulle komma till den punkt där de blir upphetsade av andra alls. Det är kontroversiellt att säga det idag när det lobbas så intensivt för att det inte finns någon skillnad mellan män och kvinnor, och för att många helt enkelt inte förstår hur olika könen funkar. Men jag tror det är sant.). Därför tycker inte jag att det är en rimlig gräns.
När denna första impuls byggs på av fantasier, kommer vi till nästa steg på skalan enligt vad jag tycker. Då begår man en aktiv handling, man väljer att börja fantisera om den där snygga personen man såg.
Nästa steg är upprepade fantasier, och ytterligare nästa är om de handlar om en person som man träffar regelbundet. För varje sådan fantasi, minskar man steget mellan att tänka på att ha sex med någon annan, och att verkligen ha sex med denna person. Man vänjer liksom in hjärnan så att man normaliserar sex med någon annan än sin partner, även om det bara är i fantasin. Jag tror att om man har för vana att fantisera om andra, är det lättare att ta steget till fysisk otrohet.
Så, jag tycker att fysisk otrohet är värre, men att emotionell otrohet högt på skalan jag resonerat om, inte är bra det heller.
Anledningen till att det blivit mer aktuellt är för att forskare sett hur denna typ av otrohet ofta skadar relationer mer än enstaka fall av fysisk otrohet.
Känslomässig otrohet handlar även det om att göra saker. Det kan vara att bygga upp en nära känslomässig relation till tredje part. Att titta på någon på stan och tycka att hen är snygg är något annat. Känslomässig otrohet kan vara att i hemlighet ta emot eller byta kontaktuppgifter med personen och sedan börja chatta med personen för att hen är attraktiv. Eller att söka känslomässigt stöd hos en attraktiv kollega istället för hos sin partner.
Jag tror inte på uttrycket emotionell otrohet. Vad det handlar om är när man blir förälskad i en annan person än sin partner.
Vad man sen gör av sin förälskelse avgör om det blir en otrohet eller ej.
Varför krångla till saker och ting. Det är ganska lätt endera väljer man att bejaka sin förälskelse eller inte. Ett val man inte gör utan konsekvenser.
Att välja att inte göra något men sin förälskelse är också ett val som har konsekvenser.
Jag skrev inte "alla". Jag skrev att emotionell otrohet är olika former av svek. Det betyder inte att det är alla svek och inte heller alla sätt vi saboterar vår relation på.
Men exempelvis träffa en attraktiv kollega efter jobbet för att det finns någon typ av attraktion eller intresse är något som är ganska vanligt idag bland de som är känslomässigt otrogna. Det kan också vara andra saker som att spendera mer tid med någon annan än sin partner på ett sätt som skadar förhållandet.
Att sexchatta är ett annat exempel. Att använda en vän som känslomässigt stöd istället för ens partner är ett annat exempel.
Det är nog inte så många fall av känslomässig otrohet som räknas som psykisk misshandel. Känslomässig otrohet pågår i många fall utan att ens partner ens vet om det.
Begreppet emotionell otrohet har ingen tydlig definition men det är ändå ett begrepp som används inom forskningen. Exakt vad det inkluderar är svårt att säga utan det handlar mer om vad som ens partner anser är ett svek.
Den svenska psykologen Angela Ahola definierar exempelvis otrohet som helhet som när vi begår en handling med någon annan och vi inte vill berätta den för vår partner. Dvs hon inkluderar både fysisk otrohet och emotionell otrohet i samma begrepp.
Jag tycker fysisk otrohet är värst.
Emotionen otrohet handlar nog mer om fantasier och en egen längtan efter något som man tror en annan man ska kunna ge en. Ofta är detta mer egna drömmar än hur verkligheten skulle vara. Därav svårt att se hur detta skulle kunna vara otrohet när det egentligen är egna tankemonster och uppmålade fantasier.
jag var fysiskt otrogen för länge sen i en helt annan relation. Det var jag som hade spunnit iväg i fantasin och trodde den andra mannen skulle kunna uppfylla det jag drömde om. Det kunde han INTE :) visade sig att mitt ex var mycket härligare person i slutändan. En viktig lärdom.
Så har man en bra relation men med slitage pga av att man varit ett par så länge- så är det bättre att gå till parterapuet, sexolog, hitta nya hobbys och bryta gamla mönster, utmana varandra i lekar och försöka blåsa liv i relationen än att tråna efter andra för att fylla det egna tomrummet.
Emotionell otrohet handlar inte främst om fantasier utan hur man bygger relationer till tredje part på olika sätt. Man kanske bygger upp en känslomässig relation till en kollega genom att diskutera känsliga ämnen. Exempelvis sina relationsproblem.
Det kanske är att man lägger mer tid och fokus på en vän än på sin partner. Och speciellt om det finns andra faktorer som spelar in. Exempelvis: vännen är av motsatt kön, det finns ett intresse utöver vänskap från någon part, det finns attraktion eller spänning, man har mer glada stunder med vännen än med partnern, osv.
Det är en själv som bestämmer om kollegan är attraktiv. Känner man en attraktion till någon så kan det vara olämpligt att hänga på tu man hand om man samtidigt är i en relation. Den vanligaste typen av otrohet idag börjar där. Man börjar känna en attraktion eller någon form av dragningskraft till en arbetskamrat.
Angående att prata med en vän så kan man ju göra det om vissa saker. Men när man söker känslomässigt stöd så bör man välja sin partner i första hand. Sen kan det finnas mer eller mindre lämpliga fall när man söker känslomässigt stöd hos någon annan. Är det ett ex eller någon där det funnits attraktion eller finns potential för attraktion är det betydligt värre än om det är en vän av samma kön.
Jag tror inte mina åsikter är så märkliga om du pratar med relationsrådgivare så kan de ta upp dessa saker. Det är nog snarare många som inte förstår vad som skadar relationer. Idag separerar fler än någonsin. Det har sina anledningar.
(Mannen) tar upp att fler än någonsin separerar, men är det helt sant? Skilsmässorna har ju minskat under senare år.
Jag tror inte att den så kallade emotionella otroheten är orsak till att par separerar.
Par separerar av många orsaker och i många fall är det positivt för båda parter. Man kanske inte kommer längre i sin relation, man har kommit till vägs ände. Man kan ha vuxit från varandra, delar inte längre samma intressen, får skilda bekantskapskretsar, man glider ifrån varandra. Man kan också träffa någon man blir förälskad i.
Att försöka undvika ovan nämnda situationer är i stort sett omöjligt om du vill leva i en jämställd och ömsesidig relation. Att begränsa sina kontakter med det motsatta könet är i stort sett omöjligt om du inte arbetar i en enkönad organisation. Att hindra varandra från att utveckla sina intressen är inte kärleksfull och respektfull relation.
Nej, vi måste nog inse att alla relationer inte är för evigt och att det inte är ett nederlag att separera,
De som väljer att vara otrogna tar förr eller senare konsekvenserna av detta och har förhoppningsvis lärt sig något på vägen. Detta "något" innebär olika saker för olika människor. För en del innebär det att man inte ska fortsätta en relation bara av gammal vana och inte bemöda sig om att ge den bränsle i form av genuint engagemang.
Skilsmässor har minskat de senaste åren. Det är sant. En del menar att det är pga ekonomiska skäl samt att det är färre som gifter sig. Men ser man några decennier bakåt så är trenden att skilsmässor ökar. Men jag menade egentligen separerar.
Par separerar oftast för att kommunikationen är dålig. Man sätter sitt ego före bra kommunikation och man väljer att via mobilen eller sociala medier söka kontakt med andra framför att lösa problemen i sin relation. Man kanske beklagar sig inför vänner vilket då egentligen saboterar ens relation. Och ännu värre när man beklagar sig inför någon potentiell ny partner.
Att man glider isär i en relation beror ju mest på att man inte investerar i relationen. Man gör inte roliga saker tillsammans längre. När man fokuserar mer på sig själv och till stor del gör saker på egen hand så glider man ofta ifrån varandra.
Det är samma sak med förälskelse. Det uppstår ofta när man har mer kvalitetstid med någon annan än sin partner. Redan när man börjar ha det så bör man tänka efter lite mer. Men många tänker nog inte på vad de gör. Det är samma sak när man sitter och skriver dagligen med någon som kan vara en potentiell framtida partner och gör det på ett sätt som äventyrar ens relation. Redan där är man egentligen otrogen på någon nivå.
Klart man ska kunna ha vänner av det motsatta könet. Det handlar mest om att hålla vänskapen platonisk och inte passera gränser.
Sen är det klart man inte ska hindra sin partner från att utveckla sina intressen. Men något sådant har jag inte heller skrivit.
En stor andel av alla otroheter beror på omständigheterna. Man har satt sig i en olämplig situation under för lång tid och det har utvecklats till attraktion eller känslor till tredje part. Med lite självinsikt och känslomässig mognad så upptäcker man sånt väldigt tidigt och kan ta avstånd innan några känslor utvecklas.
Det verkar som om ni anser det är emotionell otrohet att ha känslomässiga band utanför äktenskapet/relationen.
Blir inte känslolivet väldigt begränsat då? Nästan att jämföra med isolering?
Nej men att ha känslomässiga band utanför relationen som skadar eller äventyrar relationen.
Sen är det individuellt hur bra man är på att hantera känslomässiga band. En del har väldigt svårt för det och måste lära sig att begränsa sina känslor för att inte råka bli otrogna eller förälskade i någon ny. Andra har väldigt lätt att hantera känslor eller får inte känslor så lätt.
Här är det ju också stor skillnad om personen man har känslor för är en potentiell framtida partner eller ej.
Men till att börja med så är den moderna definitionen av otrohet inte bara fysisk otrohet. Utan det är olika former av svek i relationen. Detta blir extra tydligt när man kommer in på relationer där sex med andra är okej inom vissa gränser men att gå och äta middag med någon annan inte är okej. Vad som är otrohet bestäms egentligen av sin partner. Sen får man acceptera det eller inte. Man kanske är inkompatibla och därför inte bör inleda en relation för man är så olika på denna punkt.
Gällande kommunikationen så innebär ju bra kommunikation också att man lättare kan kommunicera sina behov, lättare kan lyssna och lättare kommer känslomässigt nära varandra. Detta blir som en form av skydd mot separation även om det inte är någon hundraprocentig säkerhet. Så de som separerar är ju sällan i denna grupp. Det säger också relationsrådgivare. Det är de som inte kan kommunicera som separerar.
Det finns inget direkt sundhetstecken i att man separerar om man är dålig på att kommunicera. För problemet är då egentligen inte relationen utan att en eller båda är dåliga på att kommunicera. Lösningen på det är att lära sig att kommunicera. Alternativt leva singel. För personer med kommunikationsproblem så är det återkommande att de ofta får problem med relationer helt enkelt för att de inte kan kommunicera. Och ofta är det känslomässig omognad som är en grund till det. Det saknas självinsikt i vad man själv gör fel när man kommunicerar. Och utan självinsikt kan man inte förändra sig själv.