Emotionell otrohet verkar vara 'på modet' just nu, jag tycker att jag stöter på detta uttryck och diskussioner kring detta ganska ofta numera, men att det inte alls var vanligt, eller ens fanns, för typ 10 år sedan.
Jag tycker att emotionell otrohet känns religiöst. Kanske för att jag är uppväxt i Pingstkyrkan, där de trycker på något som Jesus undervisade om, nämligen att det räcker med att en man tittar på en kvinna med begär så har han varit otrogen med henne i sitt hjärta. Å andra sidan så är det bara fysisk otrohet som är straffbart enligt Bibeln, antagligen för att man inte alltid kan hjälpa vad man känner, men man kan styra vad man gör med dessa känslor.
Kanske är jag färgad av min uppväxt, men jag tycker nog att fysisk otrohet är många steg värre än emotionell. Att tänka och känna saker, är inte ett lika stort svek som att göra saker tycker jag.
Med det menar jag inte att jag tycker att emotionell otrohet är en baggis, det är såklart sårande att min partner går omkring och suktar efter andra kvinnor, men det är också mycket svårare att dra gränsen när det handlar om emotionell. Fysisk otrohet har en skarpare, enklare gränsdragning, eftersom man går efter något konkret, vad någon har gjort. Det blir genast mer diffust när man ska försöka avgöra vad någon känner och om känslorna är över gränsen eller inte.
Om jag skulle försöka mig på att göra någon typ av gränsdragning kring det emotionella, tänker jag såhär: Känslor och impulser kan man inte hjälpa. Att därför se någon på stan och tänka "Oj vad han var snygg", eller tom få en bild i huvudet av hur hon skulle se ut naken och bli upphetsad av det, det kan man nog aldrig helt undvika eftersom vi människor biologiskt är gjorda för att reagera just så, för artens överlevnad. Drog man gränsen där, skulle de flesta vara otrogna flera gånger under sitt liv, och vissa i princip hela tiden (speciellt män, som i högre grad än kvinnor attraheras av utseenden. Jag tror att många kvinnor inte skulle komma till den punkt där de blir upphetsade av andra alls. Det är kontroversiellt att säga det idag när det lobbas så intensivt för att det inte finns någon skillnad mellan män och kvinnor, och för att många helt enkelt inte förstår hur olika könen funkar. Men jag tror det är sant.). Därför tycker inte jag att det är en rimlig gräns.
När denna första impuls byggs på av fantasier, kommer vi till nästa steg på skalan enligt vad jag tycker. Då begår man en aktiv handling, man väljer att börja fantisera om den där snygga personen man såg.
Nästa steg är upprepade fantasier, och ytterligare nästa är om de handlar om en person som man träffar regelbundet. För varje sådan fantasi, minskar man steget mellan att tänka på att ha sex med någon annan, och att verkligen ha sex med denna person. Man vänjer liksom in hjärnan så att man normaliserar sex med någon annan än sin partner, även om det bara är i fantasin. Jag tror att om man har för vana att fantisera om andra, är det lättare att ta steget till fysisk otrohet.
Så, jag tycker att fysisk otrohet är värre, men att emotionell otrohet högt på skalan jag resonerat om, inte är bra det heller.
