Min sambo vill ha gemensam ekonomi - men vill att jag betalar separat för mina studielån.

Jag tänker att problemet är, att utbildningen, som hon nu amorterar av i efterhand, är något som hon kommer att ha kvar hela livet - inklusive en fin titel, kanske - även efter en skilsmässa. Då mannen inte /längre/ har någon användning eller glädje av hennes utbildning, som han har varit med och finansierat.

Det är lite som att X ska betala hälften av Y:s flyglektioner, fastän X är flygrädd och aldrig kommer att ha någon nytta av Y:s flygcertifikat... som Y dessutom kommer att ha kvar långt efter att förhållandet med X är över. Hälften av alla äktenskap spricker ju trots allt idag. 

Som sagt, även lagstiftaren (se citatet i mitt förra inlägg ovan) ser studieskulder som något separat, eftersom det är en investering i INDIVIDENS högst privata framtid. Även om de separerar i framtiden, så har hon kvar sin fina utbildning och sin fina titel som han har varit med och amorterat på, medan han står där med två tomma händer och en mycket lägre lön.

Hon kan i framtiden i flera decennier efter separationen, fortsätta att tjäna stora pengar på den utbildningen. Den är en investering i hennes privata framtid, som hon kommer att ha kvar helt oavsett om de lever ihop om 20 år eller är skilda då. Han däremot kommer att ha INGET kvar av hennes utbildning. 

Jag tycker att man kan jämföra det med amortering på ett hus som bara den ena äger. Visst båda bor i huset och har glädje av det nu. Men det är bara den ena som ÄGER huset och kommer att ha kvar det och äga det alltid. Om den andra parten betalar hälften av amorteringarna på huset, så blir han eller hon inte mer ägare till huset för det. Efter skilsmässan står ägaren till huset där med ett färdigbetalt hus och jättelåg boendekostnad, medan den andra parten står där utan något sparande eftersom allt gått till hus och hem, och måste försöka hitta en hyresrätt i ett dåligt område.