Missnöjda barn på kalas

Ja det är ju så man häpnar...
När jag var liten föredrog jag små kalas med de närmaste vännerna, syskon och kusiner istället för jättekalas just av anledningar som dessa. Jag tyckte det mest bara var jobbigt med en massa barn som levde rövare och gnällde för att någon fick mer tårta än de eller att de inte fick tillräckligt med uppmärksamhet.

Jag själv tyckte inte om korv när jag var liten men det serverades såklart på många kalas. Jag gnällde inte. Mina föräldrar brukade se till att jag åt ordentligt innan kalas och då kunde jag artigt tacka nej till korv, aldrig i livet att jag skulle ha klagat. Om jag trots allt var jättehungrig och det bjöds på korv åt jag ändå.

Och något jag är uppfostrad till är att man alltid är tacksam att man blir bjuden!

Jag håller med ovanstående. Man äter det som bjuds och man tackar för maten, även om det inte var favoriträtten. Att man ska behöva laga flera olika rätter bara för att försöka göra alla lyckliga? Aldrig i livet. Jag lovar att även om man hade en hel buffé av mat så skulle det ändå finnas någon som inte blev nöjd. Det går inte att göra alla lyckliga.
Om man VILL göra buffé med olika sorters mat så ska man självklart det! Men det är inget man kan kräva av andra.
Sen är det ju en bra idé att be de som kommer på kalaset att upplysa om eventuella allergier eller om de behöver specialkost, så slipper man tråkiga missförstånd, t ex om någon har nötallergi bör det inte vara nötter i kakorna. 

Och vad gäller lekar och underhållning, jag växte upp på nittiotalet och jag gick på jätteroliga kalas där vi hade disco med cd-spelare, lekte hela havet stormar och charader, vi tog vad som fanns att tillgå och anordnade Gladiatorerna, Fångarna på fortet, Robinson eller liknande, kostade i princip ingenting. Skattjakt eller fiskedamm med godispåsar.
När min lillebror och mina kusiner hade kalas i början av 2000-talet var ju Idol populärt och vi hade ett enkelt karaoke-set till teven, det kunde hålla barnen underhållna i flera timmar. Idol-kalas kallade vi det.

En gång hade jag kalas på badhuset i två timmar, då bjöds vi på en poolblå gräddtårta med små godisfiskar på, och vi fick använda alla simleksaker vi ville. Det kalaset kostade mina föräldrar väldigt lite men mina kompisar pratade om det i flera år efteråt 😄

Och jag kan lova att hade jag fått gå på kalas med hoppborg när jag var liten hade jag sett det som en riktig lyx!

Diagnoser och allergier är ingen ursäkt för att bete sig otacksamt, sådant fanns även när jag växte upp. Jag fick själv en npf-diagnos i tonåren, och tänka sig, jag lärde mig trots allt att vara tacksam och artig när jag var bortbjuden!

Min bästa vän hade ett elände med sina matallergier på nittiotalet, det var både glutenintolerans och överkänslighet mot ägg och mjölkprotein, så det fanns inte mycket hon kunde fika. Kunskapen om dessa allergier var mycket mindre utbredd för ~30 år sedan och det fanns inte i närheten så många alternativ som det finns idag.
Visst var det tråkigt för min vän, men aldrig var hon gnällig eller otacksam. Hon fick oftast en fruktsallad istället för tårta och det var hon lycklig över.
Min mamma är duktig på att baka och lyckades slänga ihop kladdkakor av malda havregryn, kokosfett och kikärtor istället för mjöl, mjölk och ägg, och då var min vän överlycklig.

Problemet är inte diagnoser eller allergier, det är vuxna som inte kan sätta gränser.

Precis som andra har nämnt, på vilket sätt är pannkakor inte "riktig" mat? Har man frukt till pannkakorna är det sannolikt mycket mer näring i de än vad det är i en korv med bröd och ketchup. När jag gick på kalas som barn var det inte direkt tal om trerätters middagar, ibland var det bara tårta och ibland fick man ett litet mellanmål för att hålla energin uppe. Ibland, dock sällan, fick man en hel måltid.

Och jag kan ju inte låta bli att undra hur svårt vuxenlivet, eller bara högstadiet, måste bli för barn som lär sig att man får sin vilja igenom genom att gnälla och tjata. Vem orkar med en tonåring eller vuxen människa som beter sig på det sättet?

Ja visst är det tråkigt för barnen om de ville ha hamburgare och inte får det. Men det betyder inte att de har rätt att göra kalaset tråkigt för alla andra. Man kan inte få sin vilja igenom varje gång, och i detta tillfälle är det faktiskt födelsedagsbarnet som ska få stå i centrum.
Tänk om det var så att födelsedagsbarnet verkligen önskat sig pannkakor?