• Anonym (Ts)

    Hur lever ni med hemmasittande barn?

    Jag vet att detta ämne provocerar så jag tänker börja med att säga att jag inte kommer besvara några ifrågasättande om varför barnet stannar hemma.

    Jag har en tonåring som börjar åttan som pga div. omständigheter lider av psykisk ohälsa. Det eskalerade i våras och då var fokus på att ta sig igenom till sommarlovet med förhoppningen att lovet skulle ge ro att läka. Det har inte blivit så och jag tror inte han kommer klara av full skolgång på ett bra tag. 


    Jag undrar hur ni familjer med hemmasittande barn får ihop er vardag med jobb, att ta hand om barnet, kontakter med vård, bup, skola osv. Jobbar någon hemma heltid? Jobbar ni full tid? Hur gör ni för att hålla barnet hyfsat aktiverat och hänga med i skolan så gott det går? Vilket stöd får ni från skolan? 


    Jag känner mig vilse och pendlar mellan att tänka att det kommer gå bra om vi bara hittar en struktur och tar en dag i taget och att vara fullständigt uppgiven.

  • Svar på tråden Hur lever ni med hemmasittande barn?
  • Anonym (Ts)
    Anonym (hemmasittande dotter) skrev 2024-08-18 18:49:45 följande:

    Vi har en 14-årig dotter med autism som börjar i åttan i år, som krashade och blev hemma efter jullovet. Hon försökte komma tillbaka till skolan i april men det gick inte, hon bara krashade igen.

    Sanningen är att för henne/oss inte direkt är en börda. Vi jobbar som vanligt båda två, förutom att vi skickar lite mejl till hennes mentor några gånger i månaden och har haft ett möte på skolan ungefär var fjärde-sjätte vecka, med mentor, studierektor, soc och habiliteringen. Det var lite mer i perioden då hon ville tillbaka men inte så att vi var tvugna att släppa resten av livet.

    Hon klarar sig själv hemma, inklusive studier, till och med "idrott" och att "gå till skolan", dvs hon tar en promenad före och efter hon sätter igång med pluggandet. Hon skriver också en rapport varje dag med vad hon har gjort, som hon skickar till mentorn och mig eller till pappa. 

    Jag tror att det beror på varför ett barn blir hemmasittare som avgör hur det går. Vår dotter mådde mest dåligt pga miljön i skolan, och inte så mycket mobbing och sånt, även om det var en antagonist som bidrog. Hon har därför mått bättre hemma och behöver inte direkt oss på det sättet. Nu inför höstterminen har vi gemensamt med skolan satt målet att hon ska komma till skolan på mentorstimmen och redovisa direkt till henne vad hon gjort för jobb hemma, och om hon verkligen känner för det, stanna och äta lunch med sina kompisar. Hon har några kompisar i klassen. Om hon lyckas med det några gånger kommer vi sätta upp nästa mål.

    Jag tror att det är bra att sätta upp små mål för barnet, både vad gäller hemmet och skolan, beroende på hur barnet mår. Alldeles i början när vår dotter krashade var målet att hon skulle läsa två sidor i en bok på svenska och borsta tänderna på kvällen varje dag. 


    Det låter ju som ni hittat något som funkar. För oss är det också skolmiljön som är den stora boven i dramat. Min son har bl.a. add så jag tror tyvärr inte kan skulle klara av att vara så självgående som er dotter är. Han kan göra skolarbete själv men man behöver vara där och putta igång honom.

    Bra med tips om mål också. Ska fundera på det.
  • Anonym (Ts)
    Anonym (Leo) skrev 2024-08-18 19:04:22 följande:

    Vi vabbar halvtid båda två och turas om att vara hemma. Men vårt barn är bara nio år. Vi har behövt läkarintyg för att kunna vabba så länge (1 år nu). 


    Vi har tät kontakt med skolan. Får uppgifter som vi försöker göra hemma, men det är långt ifrån allt vi lyckas helt och ibland tar det totalstopp. Skolan är helt med på att det viktigaste är att barnet mår bra igen. Skolarbete går att ta igen senare. Socialtjänsten tycker annorlunda, men de har vi som tur är blivit av med nu. 


    Tack för att du berättar. Ang. soc. - var det skolan som kopplade in dem eller tog ni kontakt med dem själva? De har inte varit inblandade för oss hittills men det är nog bara en tidsfråga. Jag funderar på om det finns en poäng i att ta kontakt med dem själv och inte vänta på att skolan gör det.
  • Anonym (Ts)
    Anonym (Abc) skrev 2024-08-19 11:09:05 följande:

    Jag har möjlighet att jobba hemifrån så har gjort det typ 90% senaste åren.

    Problemet är att jag inte mått superbra av det. Jag trivs att jobba hemma men inser att jag behöver den påtvingade sociala samvaron som jag får på kontoret för att inte bli deprimerad.

    Ska byta jobb om en månad och då kommer jag vara mer på plats. Barnet klarar sig själv hemma men vill vara där för att peppa till att inte bara sitta med skärmen (vilket han definitivt gör om han är själv).

    Men är på återgång till skolan nu så jag hoppas att det här är sista skolåret med frånvaro utöver det normala.


    Det är det jag tror kan komma att krävas av mig också för sonen har väldigt lätt att fastna framför sina skärmar. Det blir också väldigt stillasittande och han behöver röra på sig. Jag kan jobba hemifrån men har en chefstjänst och vill föregå med gott exempel och inte överutnyttja vår möjlighet till distansarbete. Känns så svårt att få ihop detta. 
  • Anonym (Ts)
    Anonym (Leo) skrev 2024-08-20 07:31:40 följande:

    Ja, man får hitta de sätt som funkar. Att ha förstående arbetsgivare är så otroligt viktigt! 


    Vet alla på era jobb om hur ni har det? 


    Jag har varit helt öppen med sonens situation. Jag är lyckligt lottad med en stöttande chef och förstående medarbetare. Men man vill ju ändå göra ett bra jobb. Skulle det här blir för svårt att hantera under för lång tid kan jag inte fortsätta vara chef.
    Anonym (Leo) skrev 2024-08-19 14:05:02 följande:

    Känner igen detta. Jag vabbade ett tag på heltid och mådde verkligen inte bra av det. Nu turas vi om. 


    Är någon av er ensamstående? 


    Jag har mina barn varannan vecka så det ger ju viss flexibilitet. Sen har tyvärr pappan egna problem (utbrändhet) så jag sköter nästan alla kontakter med vården och skolan även på hans veckor.
  • Anonym (Ts)
    Anonym (Leo) skrev 2024-08-20 09:19:17 följande:

    Det låter tufft att du drar mycket själv. Har ni någon äldre släkting eller så som kan hjälpa till genom att finnas där dagtid, laga lunch och sånt? 


    Vi försöker, som du skrev om, ha struktur på dagarna. Något vi alltid hållt fast vid är att väckarklockan ringer på morgonen och då går man upp, klär sig, äter osv. Sen har man ju fått anpassa vad man gör under dagen efter vad som är möjligt. Ett tag övade vi på att lämna hemmet öht. 


    Har ditt barn kontakt med kompisar? Jag kan vara orolig att kompisarna inte finns kvar längre när barnet orkar träffa dem igen. 


    Min sambo jobbar hemma ibland och då kan han fixa lunch men jag vill inte lägga på honom att se till att sonen gör skolarbete. Framförallt så stöttar sambon mig så jag orkar, vet inte hur jag mått utan honom. 


    Sonen har fyra kompisar han främst umgås med i spel (även om de träffas ibland också). Det är bara en som går på hans skola. Så där tror jag det inte gör så stor skillnad om han är i skolan eller ej. 

Svar på tråden Hur lever ni med hemmasittande barn?