Hur lever ni med hemmasittande barn?

Vi har en 14-årig dotter med autism som börjar i åttan i år, som krashade och blev hemma efter jullovet. Hon försökte komma tillbaka till skolan i april men det gick inte, hon bara krashade igen.

Sanningen är att för henne/oss inte direkt är en börda. Vi jobbar som vanligt båda två, förutom att vi skickar lite mejl till hennes mentor några gånger i månaden och har haft ett möte på skolan ungefär var fjärde-sjätte vecka, med mentor, studierektor, soc och habiliteringen. Det var lite mer i perioden då hon ville tillbaka men inte så att vi var tvugna att släppa resten av livet.

Hon klarar sig själv hemma, inklusive studier, till och med "idrott" och att "gå till skolan", dvs hon tar en promenad före och efter hon sätter igång med pluggandet. Hon skriver också en rapport varje dag med vad hon har gjort, som hon skickar till mentorn och mig eller till pappa. 

Jag tror att det beror på varför ett barn blir hemmasittare som avgör hur det går. Vår dotter mådde mest dåligt pga miljön i skolan, och inte så mycket mobbing och sånt, även om det var en antagonist som bidrog. Hon har därför mått bättre hemma och behöver inte direkt oss på det sättet. Nu inför höstterminen har vi gemensamt med skolan satt målet att hon ska komma till skolan på mentorstimmen och redovisa direkt till henne vad hon gjort för jobb hemma, och om hon verkligen känner för det, stanna och äta lunch med sina kompisar. Hon har några kompisar i klassen. Om hon lyckas med det några gånger kommer vi sätta upp nästa mål.

Jag tror att det är bra att sätta upp små mål för barnet, både vad gäller hemmet och skolan, beroende på hur barnet mår. Alldeles i början när vår dotter krashade var målet att hon skulle läsa två sidor i en bok på svenska och borsta tänderna på kvällen varje dag. 

Vi vabbar halvtid båda två och turas om att vara hemma. Men vårt barn är bara nio år. Vi har behövt läkarintyg för att kunna vabba så länge (1 år nu). 

Vi har tät kontakt med skolan. Får uppgifter som vi försöker göra hemma, men det är långt ifrån allt vi lyckas helt och ibland tar det totalstopp. Skolan är helt med på att det viktigaste är att barnet mår bra igen. Skolarbete går att ta igen senare. Socialtjänsten tycker annorlunda, men de har vi som tur är blivit av med nu. 

Det låter ju som ni hittat något som funkar. För oss är det också skolmiljön som är den stora boven i dramat. Min son har bl.a. add så jag tror tyvärr inte kan skulle klara av att vara så självgående som er dotter är. Han kan göra skolarbete själv men man behöver vara där och putta igång honom.

Bra med tips om mål också. Ska fundera på det.

Tack för att du berättar. Ang. soc. - var det skolan som kopplade in dem eller tog ni kontakt med dem själva? De har inte varit inblandade för oss hittills men det är nog bara en tidsfråga. Jag funderar på om det finns en poäng i att ta kontakt med dem själv och inte vänta på att skolan gör det.

Det var en vi träffade på i vården som anmälde. 

Kan med våra erfarenheter inte ge annat råd än att hålla er så långt ifrån soc ni bara kan. Se till att ha ett läkarintyg på att ert barn är hemma på grund av sjukdom. Det hade kanske kunnat skydda vårt barn. 

Jag har möjlighet att jobba hemifrån så har gjort det typ 90% senaste åren.

Problemet är att jag inte mått superbra av det. Jag trivs att jobba hemma men inser att jag behöver den påtvingade sociala samvaron som jag får på kontoret för att inte bli deprimerad.

Ska byta jobb om en månad och då kommer jag vara mer på plats. Barnet klarar sig själv hemma men vill vara där för att peppa till att inte bara sitta med skärmen (vilket han definitivt gör om han är själv).

Men är på återgång till skolan nu så jag hoppas att det här är sista skolåret med frånvaro utöver det normala.

Det är det jag tror kan komma att krävas av mig också för sonen har väldigt lätt att fastna framför sina skärmar. Det blir också väldigt stillasittande och han behöver röra på sig. Jag kan jobba hemifrån men har en chefstjänst och vill föregå med gott exempel och inte överutnyttja vår möjlighet till distansarbete. Känns så svårt att få ihop detta. 

Jag har jobbat hemifrån och vi har ställt iordning kontoret så att både sonen och jag har en arbetsstation var där. Han arbetar ca 4 timmar om dagen där, plus någon timme på kvällen ibland. Jag hjäper honom aktivt ca 20 minuter på morgonen med att gå i genom och organisera hans skolarbete tillsammans och lägga upp en plan för dagen. Behöver han mer hjälp så gör vi det som läxa på kvällen. Hans pappa arbetar 80% och han tar hand om det mesta när det gäller sonens träning, vårdbesök och skola.

Känner igen detta. Jag vabbade ett tag på heltid och mådde verkligen inte bra av det. Nu turas vi om. 

Är någon av er ensamstående? 

Jag arbetar också med ledning och tycker inte alls att man behöver vara på kontoret för att vara ett bra exempel. Jag är ett bra exempel genom att vara lättillgänglig, svara snabbt via teams, alltid erbjuda att ringa upp om någon behöver stöd, arbeta med riktlinjer för kamera av/på vid teamsmöten, vara beredd att vara på plats när jag märker att det efterfrågas mm.

När jag är på plats så är jag ofta det under 3-4 timmar bara och ser till att inte ha några möten bokade då så att det finns tid att prata spontant med kollegor och folk som behöver stöd.