Hur lever ni med hemmasittande barn?

Vi vabbar halvtid båda två och turas om att vara hemma. Men vårt barn är bara nio år. Vi har behövt läkarintyg för att kunna vabba så länge (1 år nu). 

Vi har tät kontakt med skolan. Får uppgifter som vi försöker göra hemma, men det är långt ifrån allt vi lyckas helt och ibland tar det totalstopp. Skolan är helt med på att det viktigaste är att barnet mår bra igen. Skolarbete går att ta igen senare. Socialtjänsten tycker annorlunda, men de har vi som tur är blivit av med nu. 

Det var en vi träffade på i vården som anmälde. 

Kan med våra erfarenheter inte ge annat råd än att hålla er så långt ifrån soc ni bara kan. Se till att ha ett läkarintyg på att ert barn är hemma på grund av sjukdom. Det hade kanske kunnat skydda vårt barn. 

Känner igen detta. Jag vabbade ett tag på heltid och mådde verkligen inte bra av det. Nu turas vi om. 

Är någon av er ensamstående? 

Ja, man får hitta de sätt som funkar. Att ha förstående arbetsgivare är så otroligt viktigt! 

Vet alla på era jobb om hur ni har det? 

Det låter tufft att du drar mycket själv. Har ni någon äldre släkting eller så som kan hjälpa till genom att finnas där dagtid, laga lunch och sånt? 

Vi försöker, som du skrev om, ha struktur på dagarna. Något vi alltid hållt fast vid är att väckarklockan ringer på morgonen och då går man upp, klär sig, äter osv. Sen har man ju fått anpassa vad man gör under dagen efter vad som är möjligt. Ett tag övade vi på att lämna hemmet öht. 

Har ditt barn kontakt med kompisar? Jag kan vara orolig att kompisarna inte finns kvar längre när barnet orkar träffa dem igen. 

Vårt sjukintyg förklarar dels att barnet behöver en förälder hemma, dels varför barnet inte klarar att gå till skolan, som en sjukskrivning (Soc har tyckt att barnet ska till skolan oavsett hur hen mår, men de lämnar oss som tur är i fred nu). 

Soc har varit vidriga. Jag ska inte låta den berättelsen ta över tråden, men släkt, vänner, skola och barnpsykiatrin är chockade och upprörda över hur fruktansvärt känslokalla och okunniga Soc har varit. Soc bröt ner vårt barn fullständigt och är stor del i varför hen inte klarar av att gå i skolan nu. 

Skolan har varit hjälpsamma och förstående, men jag blev förvånad över hur lite de kunde om sånt här och att det inte fanns några rutiner för hur de ska göra. Vi har kunnat jobba väldigt bra ihop med dem och hittat tillvägagångssätt som funkar. Men det känns lite som att vi har uppfunnit hjulet. 

Ja, verkligen. (Ett skäl till att jag är för ett förstatligande av skolan.)

Vad gäller Soc tror jag inte att några riktlinjer hade hjälpt i vårt fall. Vården har sagt att Soc inte följde de riktlinjer och regler som redan finns. Vi kan ju troligen få Soc fällda för det nu i efterhand, men skadan är redan skedd. Det kan aldrig göras ogjort. 

Bestämmer sig soc för något kan ingen stoppa dem, hur fel de än har. Det är väldigt rättsosäkert. Hamnar man hos fel handläggare kan de göra väldigt stor skada utan att någon - inte ens vården - kan stoppa dem. Jag önskar att detta var mer allmänt känt. Det är ett mycket otryggt system som måste förändras innan ännu fler barn skadas. Att olämpliga personer väljer yrken där de har makt över andra kommer man aldrig att kunna komma ifrån och därför måste vi ha system som stoppar de här personerna. Vad gäller soc finns det idag inte något sånt.