Hur lever ni med hemmasittande barn?

Vi har en 14-årig dotter med autism som börjar i åttan i år, som krashade och blev hemma efter jullovet. Hon försökte komma tillbaka till skolan i april men det gick inte, hon bara krashade igen.

Sanningen är att för henne/oss inte direkt är en börda. Vi jobbar som vanligt båda två, förutom att vi skickar lite mejl till hennes mentor några gånger i månaden och har haft ett möte på skolan ungefär var fjärde-sjätte vecka, med mentor, studierektor, soc och habiliteringen. Det var lite mer i perioden då hon ville tillbaka men inte så att vi var tvugna att släppa resten av livet.

Hon klarar sig själv hemma, inklusive studier, till och med "idrott" och att "gå till skolan", dvs hon tar en promenad före och efter hon sätter igång med pluggandet. Hon skriver också en rapport varje dag med vad hon har gjort, som hon skickar till mentorn och mig eller till pappa. 

Jag tror att det beror på varför ett barn blir hemmasittare som avgör hur det går. Vår dotter mådde mest dåligt pga miljön i skolan, och inte så mycket mobbing och sånt, även om det var en antagonist som bidrog. Hon har därför mått bättre hemma och behöver inte direkt oss på det sättet. Nu inför höstterminen har vi gemensamt med skolan satt målet att hon ska komma till skolan på mentorstimmen och redovisa direkt till henne vad hon gjort för jobb hemma, och om hon verkligen känner för det, stanna och äta lunch med sina kompisar. Hon har några kompisar i klassen. Om hon lyckas med det några gånger kommer vi sätta upp nästa mål.

Jag tror att det är bra att sätta upp små mål för barnet, både vad gäller hemmet och skolan, beroende på hur barnet mår. Alldeles i början när vår dotter krashade var målet att hon skulle läsa två sidor i en bok på svenska och borsta tänderna på kvällen varje dag. 

Vi vabbar halvtid båda två och turas om att vara hemma. Men vårt barn är bara nio år. Vi har behövt läkarintyg för att kunna vabba så länge (1 år nu). 

Vi har tät kontakt med skolan. Får uppgifter som vi försöker göra hemma, men det är långt ifrån allt vi lyckas helt och ibland tar det totalstopp. Skolan är helt med på att det viktigaste är att barnet mår bra igen. Skolarbete går att ta igen senare. Socialtjänsten tycker annorlunda, men de har vi som tur är blivit av med nu. 

Jag har möjlighet att jobba hemifrån så har gjort det typ 90% senaste åren.

Problemet är att jag inte mått superbra av det. Jag trivs att jobba hemma men inser att jag behöver den påtvingade sociala samvaron som jag får på kontoret för att inte bli deprimerad.

Ska byta jobb om en månad och då kommer jag vara mer på plats. Barnet klarar sig själv hemma men vill vara där för att peppa till att inte bara sitta med skärmen (vilket han definitivt gör om han är själv).

Men är på återgång till skolan nu så jag hoppas att det här är sista skolåret med frånvaro utöver det normala.

Ja, man får hitta de sätt som funkar. Att ha förstående arbetsgivare är så otroligt viktigt! 

Vet alla på era jobb om hur ni har det? 

Känner igen detta. Jag vabbade ett tag på heltid och mådde verkligen inte bra av det. Nu turas vi om. 

Är någon av er ensamstående? 

Det låter tufft att du drar mycket själv. Har ni någon äldre släkting eller så som kan hjälpa till genom att finnas där dagtid, laga lunch och sånt? 

Vi försöker, som du skrev om, ha struktur på dagarna. Något vi alltid hållt fast vid är att väckarklockan ringer på morgonen och då går man upp, klär sig, äter osv. Sen har man ju fått anpassa vad man gör under dagen efter vad som är möjligt. Ett tag övade vi på att lämna hemmet öht. 

Har ditt barn kontakt med kompisar? Jag kan vara orolig att kompisarna inte finns kvar längre när barnet orkar träffa dem igen.