Oplanerat gravid - alla förutsättningar men fel timing
Jag håller med er båda två.
Frågan jag tänker på ständigt är mer än våra inplanerade saker. Vi har trots allt vart tillsammans så pass kort tid att man funderar över hur mycket stryk ett förhållande tar av en graviditet och ett barn, vi har inte haft några stora motgångar. Aldrig ett bråk utan mer smågnabb i så fall, sedan har vi tagit oss igenom sorger efter familjemedlemmar som gått bort osv. Men aldrig har vi haft en diskussion där vi tycker olika om saker och ting.
Han är väldigt fin, vi har samma värderingar och grunderna hos oss båda är på samma plan. Hur vet man om man klarar sig igenom en så stor livsförändring som ett barn efter så kort tid tillsammans?
Jag vill inte bli ensam mamma och han vill heller inte ha det så. Vi vill ha en familj tillsammans.
Är jag bara överdrivet orolig?