Anonym (Skärpning!) skrev 2024-09-29 08:45:46 följande:
Håll detta till att vara särbo, låt sonen flytta ut innan du sabbar ditt liv igen.
Min morsa sabbade 30 år och blev fattigpensionär för en helt värdelös karljävel, och jag hatade honom med passion hela min uppväxt. När jag hade flyttat hörde jag knappt av mig på fyra år.
Hon klamrade sig fast vid en man utan jobb med alkoholproblem för att hon var för feg för att göra nåt annat, och det var bara tragiskt på så många sätt.
Hade jag inte varit smart hade han sabbat min skolgång också, han kom hem full mitt i natten varje vecka, t.ex. innan nationella provet i matte. Ibland hade han varit i slagsmål med stans ungdomar. Sov sen hela dan, rökte rökte rökte, och hörde på sina gamla jazzplattor. Tills det var dags att gå ut på krogen igen. Så var hans liv.
Tack och lov dog han vid 70 av sin rökning och jag hade skrattat och sjungit av lycka på begravningen om det inte vore av hänsyn till morsan.
14 dagar efter hans död var alla spår av honom utrensade från hennes bostad och hon ville inte ens tala om honom mer efter det. Bara förtränga att han funnits.
Om det bästa du kan hitta är en man som din son hatar, vad säger det om dig som människa?
Beklagar verkligen att du behövde växa upp så. Jag håller med dig till 100 procent.
Jag är ensamstående på heltid och för mig är det självklart att sonens behov går för någon man. Män kan komma och gå men relationen till ens barn ska hålla hela livet.
Jag tror inte att TS förstår att sonen inte bara hatar den här mannen utan att han kanske främst är orolig för sin mamma och det är en hemsk känsla. Den stressen behöver man inte när man är 19 år och själv på väg ut i vuxenlivet med allt vad det innebär.
Att se sin mamma bli illa behandlad sätter spår och kan prägla ens syn på relationer i framtiden. Man har ett ansvar som förälder att vara en förebild även när det gäller relationer.
