Hur ändrar jag MITT beteende?

Håller i princip med i allt utom det fetade. Tyvärr finns det en sån diagnos: nämligen bipolär. Den som har adhd har problem med impulskontroll och att allt kan bli "hattigt", men den tappar inte allt vett och sans. Det gör man däremot i en mani (och, föralldel i en djup depression också, men det tar sig helt andra uttryck); man är helt enkelt inte öht sig själv. Det är en sjukdom, inte att vara ett rövhål.

Ts! Har någon tagit upp det här m bipolär? Exempel nummer 1 och 2 låter som klassiskt maniskt beteende. Om hon är bipolär snarare än/samtidigt som hon har har adhd är det ju heller inte konstigt att medicinerna inte hjälper.

Absolut ska man det! Och det kan man också göra, genom att se till att ta sina mediciner, inte avsiktligt försätta sig i situationer som man vet kan utlösa en episod, lära sig att känna igen tidiga tecken och lägga in sig innan det har gått så långt att man inte längre är kapabel att fatta rationella beslut och ta ansvar, osv. Men har man fått fel diagnos, eller en icke-komplett diagnos, är det i princip omöjligt, eftersom man inte får rätt medicin och inte heller stöd i att förstå sin sjukdom. Och närstående får heller inte hjälp att förstå, och kan därmed inte hjälpa till att se varningstecken.

Ts! Jag glömde säga att du alltså inte ska ändra på dig och bara acceptera att bli överkörd och må dåligt; däremot tycker jag definitivt att du ska pusha för att det görs en utredning för bipolär.

Ja, det förstod jag 😊 och ja - jag håller alltså helt med dig!

Hm - det låter verkligen konstigt! Hon kan ju ha adhd också - det ena utesluter ju inte det andra - och det är ju jättebra om hon i så fall får hjälp med det också, men att ta bort en diagnos som verkar vara helt korrekt låter ju heltokigt!

Det håller jag fullständigt med om, vilket jag också skrev i #16.

Um ... eftersom han älskar henne är det väl bra om det går att lösa? Självklart ska han inte tumma på sitt eget mående eller låta sig bli trampad på, men om det går att få till en förändring av situationen genom kommunikation och rätt behandling (inte genom att ts slår knut på sig själv!) är det väl jättebra? 

Nej det kan man tyvärr inte om man är bipolär. Man kan inte bara bestämma sig för att inte vara sjuk, lika lite som en schizofren person kan bestämma sig för att inte ha psykoser, eller en cancersjuk person kan bestämma sig för att inte ha cancer. Tyvärr. Det hade ju varit fantastiskt om det vore så enkelt, men ... vad man som bipolär däremot kan göra är att ta ansvar för sin sjukdom (se inlägg 15 (tror jag det var)) på olika sätt - förutsatt att man har fått rätt diagnos.

Bra svar på ett korkat inlägg! All cred till dig!

Ja men då är jag helt med dig! Det var jag som tolkade dig fel; jag tolkade ditt "så kan man bestämma att man helt enkelt inte gör sånt" som att du tyckte att man kan bestämma sig för att inte ha det felaktiga beteendet 🙈 My bad! Att man kan aktivt undvika saker som kan trigga en episod håller jag fullständigt med dig om - det är (som jag också skrev i #15) ett av många sätt man kan ta ansvar för sin sjukdom. Sen är det ju sällan shoppande i sig triggar en mani, så just det behöver man kanske inte undvika för att inte trigga en mani; däremot är det bra att ha en överenskommelse om att man lämnar ifrån sig alla kort etc när man börjar se tecken på begynnande mani, samt att närstående ser till att undvika att personen hamnar i en shoppingkontext när den är manisk. Summan av kardemumman är alltså att vi nog menar samma sak, och jag ber om ursäkt för att jag feltolkade dig.

Exakt så 😊

Jag tycker inte att han ska någonting - jag tycker (precis som jag sagt tidigare) att han ska göra det han mår bäst av. Men han säger ju att han älskar den här tjejen och vill vara tillsammans med henne, så om det går att lösa på ett sätt som inte innebär att han mår dåligt eller behöver uppoffra sig själv (genom att hon faktiskt själv tar ansvar för sin sjukdom) så är det väl bra, i stället för att han ska behöva uppoffra sin kärlek? Det skulle han ju antagligen inte må så bra av heller, tänker jag? Men som sagt - jag tycker inte att han ska vare sig det ena eller det andra - det är bara han som kan avgöra vilket som blir bäst för honom; ingen annan kan proppsa på att han ska stanna med henne, och inte heller att han ska lämna. Det enda andra kan göra är att komma med olika infallsvinklar, så att han sen själv kan fatta ett beslut om vad som blir bäst för honom. Sen är det klart att om det hela beror på att hon inte är intresserad av honom så är det ju mindre lyckat att stanna i relationen, men det är ju en helt annan fråga, och utifrån det ts har beskrivit ser jag inga tecken på att så är fallet. Utifrån ett "normalt" perspektiv kan det ju verka så, men jag tänker att hennes beteende beror på att hon är sjuk, inte att hon inte älskar honom tillbaka.