Trött på egoistiska vänner

Alltså, de ställer ju inte följdfrågor. Säger jag att jag är trött eftersom jag bara fått sova 3 timmar på natten, då frågar de liksom ingenting. Medan jag tvingas lyssna på långa utläggningar kring rejvfester och bakfyllor. (Vi är alla mellan 30-40 år. Så kul är det inte att lyssna på hur det var på en fest där man inte deltog. Men jag lyssnar ändå.)

Jag har vid flera tillfällen sagt att jag helst ses på platser där min yngsta kan röra sig fritt, hon vägrar sitta i vagnen och springer runt och river allt. Ändå får jag förslag på sty ses på caféer samt shoppingrundor, som jag självklart måste tacka nej till. 

Och någon gång hade det faktiskt varit trevligt att få lite barnvakt, så man hinner duscha, städa undan osv. Men nej, jag lyssnar på deras eviga ältanden SAMTIDIGT som jag städar, diskar, underhåller mitt barn. Jag bara känner att jag inte orkar med dessa relationer längre. De vill nog för övrigt inte få barn, så tveksamt om vi kommer att mötas igen liksom...synd, för vi var som sagt var tajta tidigare. 

Ja, det har jag. Och jag älskar mitt liv. =) men jag behöver ju anpassa mig mycket till mina barn om man ska kunna ses och umgås. Men jag upplever att det endast är jag som förväntas anpassa mig, och det orkar jag inte med i längden. 

Mitt liv och min vardag just nu är bebislivet, och nej. Jag får absolut inga frågor alls om min vardag. Medan de pratar på om sin som om det vore självklart att jag skulle tycka att det är intressant. 

Jag engagerar mig sjukt mycket i deras privatliv! Kan allt om deras dejtingliv, sexliv, vilka klubbar de besökt osv. Men om jag ens så mycket yttrar något om mina barn får jag noll respons. Min syster klankar ner på mitt liv och menar att hennes är mer spännande. Kul. Jag känner att jag måste dra mig undan eftersom, ja, vad får jag ut av umgås med folk som uppenbart inte bryr sig ett skit om mitt liv? För mig är det självklart att vänner bryr sig om vad som händer i ens liv. Men men, nu ska jag inte gnälla mer här. ;) ville bara skriva av mig lite. 

Så fint! Det är ju så det ska vara! =)
Jag har fått lite nya vänner via öppna förskolan. Men känns trist att det blivit såhär med syster och bästa vännen. Jag börjar jobba snart och jag har alltså andra intressen i livet än mina barn. Men just nu under föräldraledigheten har det varit så tydligt hur lite dessa två är beredda att kompromissa för att träffa mig. Och det var ju just i detta skede i livet jag behövde dem som mest. Tyvärr känner jag att mitt intresse för att umgås med dem har svalnat. 

Jag pratar inte bara om blöjmärken och vagnar. Har aldrig gjort det faktiskt. Men vad är det som gör att det anses vara intressantare att höra om en rejvfest än om mitt barns utveckling? Jag fattar att rejvfester är en stor del av min systers liv och därför frågar och lyssnar jag på hennes utläggningar. Men det som just nu upptar mitt liv är min dotters utveckling. Varför skulle jag inte kunna få prata om henne ibland? Jag vill inte bara mötas av likgiltig tystnad när jag berättar om mitt liv.

Nej men precis. Jag svarar ju inte alltid när de ringer längre. Rejvfest var kul att prata om för cirka 20 år sedan. Nu tycker jag inte att det är särskilt kul längre. Men jag får väl inse att syrran och jag inte står varandra nära längre och jag får väl fösa ur bästa kompisen ur mitt liv och helt enkelt inse att vi inte har så mycket gemensamt längre.