Inte kommer jag bry mig mig om mina kollegor eller chef och skita i mitt småbarn. Jag vill så klart vara närvarande med mitt barn, vilket de flesta sunda föräldrar vill. Verkligen noll procent mitt problem att företag är hungriga kapitalister som vägrar anställa fler och på så vis lösa detta.
Mitt yngsta barn fyller prick 12 månader när hon skolas in på förskola. Jag kommer att jobba deltid. Utöver det kommer jag att ta en lååång ledighet under sommaren (hon är då precis 18 månader och jag vill inte hon skolas i ny förskola). Hade förskolan i Sverige varit bättre, med tätare personalstyrkan osv, skulle jag eventuellt övervägt att ha en kortare sommar och att jobba mer. Men nu är det inte så, eftersom politikerna har skurit ner på välfärden.
Jag vet att mina kollegor kommer muttra. Men vad ska jag göra åt det? Vad skulle jag vara för förälder om jag satte jobbet främst i det här läget?
Många här verkar allmänt bittra och barnlösa. Grejen är att som småbarnsförälder är man EXTEMT effektiv, vilket chefer vet om och därför gärna anställer en. Jag känner flera som fått jobb som höggravida. Jag upplever att många utan barn är avundsjuka pga deras behov kommer i andra hand. Dvs de vill fortfarande vara barn. Men ett litet barns behov av exempelvis ett långt sommarlov och att träffa tomten på julen, står över vuxnas behov.
Jag vet inte om ni som är arga på småbarnsföräldrar som tar ledigt mycket är medvetna om att det föds historiskt lite barn i Sverige just nu? Vi har också en låg invandring. Politiker, oavsett höger eller vänster, vill få upp födelsetalen hos kvinnor. Det innebär att villkoren för att kvinnor ska våga kombinera arbetslivet med att vara förälder snarare behöver stärkas. Kvinnor i Sverige är högutbildade, till skillnad från tex Mellanöstern. De kommer inte att föda fler barn om inte politiker skapar förutsättningarna. Så företag behöver snarare överanställa och kanske plocka ur mindre i vinst för att ekvationen ska gå ihop?
Ni vet att ni alla en dag kommer att bli gamla? Det behövs människor som då tar hand om samhället. Då känns det säkert gött att dessa vuxna, som nu är småbarn, är vettiga människor som fått omvårdnad och tid med sina föräldrar. Vuxna som blir kriminella exempelvis, har oftast inte haft någon som brytt sig om dem små.
Det här samhället är så sjukt. Det förväntas av en som förälder att man ska vara 100 procent anställda och 100 procent förälder. Det funkar inte, särskilt inte när barnen är små, åtminstone inte de första fem åren av barnets liv. Det fattar väldigt sällan barnlösa/barnfria. Men jag kan nog lova er, att småbarnsföräldrar sällan vill jävlas med företaget. Utan gör helt enkelt det som krävs för att överleva de intensiva småbarnsåren så gott de kan.
Inser hur lyckligt lottad jag är som har en chef, som också är småbarnsförälder och förstående och som inte har något emot att anställa gravida. Finns vissa tjurkärringar på mitt jobb också som ständigt gnäller på föräldrar som vabbar och jobbar deltid, med antar att man inte kan sparka någon av den anledningen (tyvärr).
Inse bara att staten tycker att det är viktigare att småbarn får vara hemma med sina föräldrar över jul och sommar, än att barnlösa ska kunna klappa sina nakenkatter då. Eller att äldre, som glömt hur det är att ha småbarn, ska fira med barnbarnen. Det är så lagen ser ut, och det gör den av en anledning. Bli politiskt engagerade och lobba för lagändring om det nu sticker så mycket i ögonen.
Jag har en snart ett-åring och en 12-åring. Jag hade också glömt vad det innebär att vara småbarnsföräldrar (under 5 år) innan jag fick min yngsta. Så jag vill hävda att du med en 8-åring och du med en 10-åring visst har glömt. Småbarn kräver extremt mycket av en. De flesta blir naturligt ego när de har småbarn, då det handlar om överlevnad. Kollegors önskemål osv hamnar långt ner i mina tankar. Min äldsta i mellanstadieåldern (årskurs 5) klarar av att både vara på fritids på jullovet och delar av sommarlovet. Min yngsta kommer jag vilja hålla hemma alla lov. Innan jag fick min yngsta kunde jag också störa mig på småbarnsföräldrar (eftersom jag hade glömt). Men vips så förstår jag dem nu.