HUR ska jag få honom att hjälpa till mer?

Vill bara ge upp. 
Min sambos syn på att hjälpa varandra är att jag gör allt jobb och han får göra vad han vill/ slappna av.

Börjar verkligen känna att jag vill lämna, men pga gemensamma barn, vilket han kommer göra det ett h*lvete kring om jag väljer att separera, så är det sista utvägen typ.

All typ av parterapi, samtal etc är uteslutet, han totalvägrar sånt. Jag har pratat med honom om detta så många gånger. Jag har skrivit och förklarat i text. Jag har lagt av med att ta extra ansvar för att han ska bli "tvungen" osv.

Mina dagar ser ut som följande:

Måndag - fredag 

05:30 Barn vaknar, upp och göra frukost, byta blöja, byta kläder, göra iordning mig själv för jobb, plocka undan disk 
08:00 Jag börjar jobba (egentligen lite tidigare), jobbar hemifrån, så får fortfarande passa upp på barn, hjälpa till med ytterkläder osv.
08:30-16 Jobb, samtidigt som jag försöker klämma in lite hushållssysslor under raster för att underlätta senare. Egentligen slutar jag inte riktigt 16 men har blivit som ett krav för att jag ska hinna med våra liv 
16: åker och hämtar på förskolan 
16:30 hemma igen och tvätta händer på motvilligt barn, fixa mellis mm
16:50 Diska undan i köket för att kunna börja med maten. Samtidigt som jag håller koll på barn som flyger omkring i huset eller kramar mina ben så jag inte kan röra mig fritt 
17:10 förhoppningsvis klar och kan börja med maten..
Laga mat och försöka klämma in lite lek med barn som vill ha närhet och uppmärksamhet efter en dag på förskola
18:30 Maten klar, sambon kommer hem. Jag dukar och lägger upp mat medan han sitter med telefonen 
19:00 Ätit klart, planera för läggning vilket oftast kräver promenad för att vara ner
Tjatar med mig sambon till skötbordet, byter om till pyjamas mm inför nattning 
Ca 19:15 ut med vagnen ca 20-30 min för att förhoppningsvis komma tillbaka med sovande barn, men annars för att vara ner innan en läggning 
Ca 19:40 Vi hjälps åt att klä av och lägga ner i sängen.

Helgerna ser likadana ut, men då sover sambon oftast till 09:30 (går iaf sällan upp innan dess), sen vill han sitta och vakna till en stund. Om jag städar, fixar eller försöker göra iordning mig själv och ett barn springer in i sovrummet blir han jättesur över att jag inte respekterar att han behöver sova.. Om jag lyckas få "egentid" så går den åt till att planera met, handla, betala räkningar, tvätta / vika tvätt och duscha typ. För honom är det jätteviktigt att få tid att spela datorspel i fred. Att jag är sjuk och behöver få sova ut någon enstaka gång blir han bara sur över och verkar tycka att hans sömn är viktigare om han ska orka att jobba.

Min sambos dagar ser ut ungefär:
Måndag -fredag

,08:00 gå upp, göra sig iordning 
08:30 åka till förskolan 
08:45 lämna på förskolan 
09:00-18:00 jobb
18:30 kommer hem, äter middag och sedan är med vid skötbordet, kanske duschar 
Ca 19:40 bär sovande barn till säng 

Och helgen går ju att räkna ut baserat på mina dagar.

Sen hjälper han till med att dammsuga, klippa gräs och lite sånt. Vi brukar ändå kunna hjälpas åt med maten på helgen, men disken får jag tjata om ifall jag inte vill stå med den själv. Händer ibland att han tar tag i det, men då med suck, stön och irritation. Skottning hjälps vi oftast åt med också. 

Men sen klagar han dagligen på att jag inte "bryr mig om" att göra mig fin för honom. Som om jag skulle hinna det.. Sen verkar han tro att han kan väga upp allt genom att köpa godis typ. 

Om jag föreslår att vi kan avlasta varandra tex 3 timmar vardera under helgen så verkar han mest bli irriterad. Att fixa i hemmet och så fine, jag tycker om att hålla mig sysselsatt även om jag hade önskat lite mer avlastning. Men att ALDRIG få sova ut, utan att behöva kräva det och då bli skuldbelagd för det håller inte längre. Min kropp känns som att den ska ge upp. 

Är en svår situation då han inte vill prata eller verkar kunna ta åt sig och lyssna. Att dela på oss vore väl det bästa, men med barn i bilden är det inte helt lätt heller. 

Är inte intresserad av tips som att "ta barnen och lämna i smyg". Han är omogen och dryg, men han är pappa till våra barn och han älskar dem, det vill jag inte ta ifrån dem. Men han skulle skuldbelägga mig maximalt för att jag bryter upp familjen och är egoistisk och bara ser till mitt eget bästa - det har jag redan fått höra när jag har sagt att det kanske slutar så. Kommer även vara svårt att hitta något jag har råd med själv där vi bor nu, men vid en ev separation måste man ju hålla sig inom samma stad när barnen går i förskola/skola?

Fattar att ingen kan komma med tipset som löser situationen. Men något litet iaf, några små tips som kan hjälpa oss till en mer jämställd vardag där jag inte kommer krascha snart.