Har ni barn med funktionshinder NPF och IF som går vanlig skola?

Vad roligt att han trivs i skolan! 
Men jag tror att det kommer att bli svårare för honom ju äldre han är. Jag antar att de äldre barnen som han leker med på fritids mer leker med honom som ett mindre barn, typ "passar honom". Säkert kul och mysigt för båda parter! Men det som funkar när han är 6 år kanske funkar sämre när han är 9 år, eller 12. Även lektionerna kommer att ändras mycket till nästa år - ingen fri lek, mest uppgifter som kräver läsning/räkning/diskussion/förstå sammanhang/reflektera/följa instruktioner, osv. 
Så stäng inga dörrar till att byta till anpassad grundskola längre fram, för att ge honom en mer anpassad miljö.

Ingen egen erfarenhet men mitt barn har haft klasskompisar med samma diagnos i klassen. Den från lågstadiet gick från andra klass mindre och mindre i klassen (satt i grupprum med assistent). Mot slutet var det bara vissa praktiska ämnen barnet var med klassen på och till fjärde klass byttes till anpassad grundskola. När jag träffade det barnet var humöret alltid glatt. Mitt barn sa heller inget om bråk, däremot berättade mitt barn nästan varje dag (innan det mest var enskild undervisning) om hur mycket det barnet störde på lektionerna och hur jobbit det var. Mitt barn har koncentrationssvårigheter, så om en annan elev låter en massa blir det superjobbigt. 

Eleven i mellanstadiet var mest med klassen, ingen assistent men fritidspedagogerma hoppade in ibland när de skulle till simhallen och liknande. Eleven förstörde tyvärr mycket för klassen och hade det säkert väldigt jobbigt själv. Den eleven var utagerande. Slogs och skrek. Kastade saker. Det var plågeri för alla inblandade och jag tycker att det vet ett stort svek mot eleven att tvinga in den i vanlig helklass. Brasklapp dock för att jag inte vet om den eleven hade IF också, men jag fick det intrycket. 

Om jag utgår från de här barnen är det nog bäst att få till en assistent och ett grupprum. Då orkar kanske ditt barn också hela dagar och klarar av att vara tyst på lektionerna med klassen. Jag förstår verkligen att ni vill vara kvar så länge det sociala fungerar så bra! Jätteroligt att han trivs! 

Jag håller med ovan, det du ser nu är för att din son fortfarande är liten och inte märker av de andra barnens åsikter. Ju äldre de blir, desto större krav blir det att klara av nya lekar med svårare regler, klara av spelet på fotbollsplanen, jobba själv i klassrummet, åka på utflykter som varar hela dagen mm.

Jag förstår att du inte vill flytta honom från hans klasskamrater men våga lyssna på lärarna och på vad de säger om hans relationer för det är inte säkert att han har koll på hur det faktiskt är. Jag har varit med om flera föräldrar som tror att deras barn med IF har det bra i skolan när sanningen är att ingen egentligen vill umgås med deras barn men blir tvingade (det här gäller mer mellanstadiet).

Särskolan är oftast väldigt väl fungerande med bra personal och lektionerna och utflykterna är anpassade efter elevernas förmåga och ork så besök gärna er närmsta särskola innan ni tar ett beslut.

Tack för ditt inlägg. Jag har varit på flera uppföljningssamtal, och aldrig har de nämnt att han stör eller skriker i klassrummet. Det händer endast när det är 10 minuters läsning i ett annat rum där barnen får ligga på mattan. Han äter själv, klär på sig själv och klarar det mesta på egen hand. Han behöver inte resurshjälp idag, men han tycker om att umgås med en fritidspedagog som han har bra kontakt med. Än så länge vill många barn leka med honom, och de springer fram på morgonen för att kramas och hälsa. Han ska snart läsa enligt anpassad skola, men ibland undrar jag om han fortfarande bara är 6 år och kanske behöver mer tid. Hans pappa (min man) skulle också ha gått i anpassad skola, men föräldrarna ville inte då. I högstadiet ändrades allt för honom och han gick ut med toppbetyg, har eget företag och så vidare. Jag funderar på om det kanske blir likadant för min son. Just nu vill jag inte byta, eftersom han nyligen börjat skolan, men jag är ändå alltid lite fundersam.

Jag jobbar själv som lärare i mellanstadiet och har två elever som läser enligt anpassad skola. Det fungerar bra för dem. De får anpassade uppgifter och utvecklas i sin egen takt. De deltar i alla genomgångar, antecknar det de kan, och får sedan enklare uppgifter. Jag har aldrig haft några problem med det. De har kompisar och trivs bra i skolan. När jag tänker på dem vill jag faktiskt inte byta, så jag förstår hur svårt det här känns!

Sista meningen blev lite så där. Är stressad pga lilla syster som gnäller. Skulle vara ?så det här känns svårt?

Vi upplevde en lite liknande sån sak med mitt barns lågstadieklasskompis. Vi hade barnkalas för hela klassen och det barnets förälder lämnade sitt barn hos oss och åkte. Vi fick jobba som tusan det kalaset för barnet behövde stöd från en vuxen nästan hela tiden. Vi hade ju tex planerat att en skulle ordna lek när den andra fixade fika, men det gick inte. En behövde finnas till hands för att hjälpa barnet hänga med i leken. Jag tror inte att föräldern förstod hur mycket stöd barnet fick med det sociala i skolan. 

TS, jag vet ju inte alls hur väl insatt du är, så ta inte detta som kritik mot dig! Jag ville mest hålla med (lärare) om att det är viktigt att verkligen ta in när skolpersonalen förmedlar hur det går. 

Har det varit några barnkalas? Det är ju ett rätt bra tillfälle att sitta lite vid sidan av och se hur ens barn klarar sig i grupp. 

Jag tror att skolan absolut kan se till att undervisningen blir bra med anpassade uppgifter och prov men om man ska se till elevernas personliga utveckling och självkänsla tror jag att det är förödande för någon att ständigt vara sämst eller vara i ett sammanhang där man inte förstår humorn mm.

Jag tänker också att det är klart att din son trivs med sin fritidspedagog, det är väldigt lätt för ett barn att umgås med en vuxen som anpassar sig till barnet men andra barn är inte lika snälla eller osjälviska. De kommer kräva av honom att han leker på deras villkor och hänger med i svängarna på alla nya lekar eller tävlingar som sker på skolgården.

Om det gick bra för din man förstår jag att ni är tveksamma, jag tror inte att det är samma krav för en sådan diagnos idag som det var förr. Min erfarenhet är att det är svårt att få rätt till anpassad skola idag så om din son har fått det så har han större svårigheter än du beskriver här.

 

Inga kalas än så länge iallafall. Sen om min son skulle behöva så mycket stöd hade jag inte lämnat honom ensam utan frågat om jag fick vara med. Jobbar själv som lärare i mellanstadiet och har två elever som läser enligt anpassad skola. Aldrig haft problem hittills och det är det som får mig att tänka till och inte vilja byta. 

Ja, det återstår att se. Skulle det inte fungera, så hade jag bytt, men än så länge fungerar allt väl. Det enda problemet är på morgonen vid läsning, när de ligger på mattan i ett annat rum och ska läsa i 10 minuter. Det här är tydligen något nytt också, han har inte gjort så tidigare. Vi har som sagt blandat in Hab för att se om deras tips hjälper. Jag menar, fungerar det inte för honom i vanlig skola så kommer vi att byta. Allt annat fungerar än så länge, han trivs och är väldigt omtyckt av både pedagoger och elever. Alla springer fram på morgonen för att krama honom och leka tillsammans.

Det enda klagomålet jag fått är att han vid ett tillfälle stört sin kompis under lektionen. Utöver det har jag inte hört något mer, jag frågar ofta hur det går och så vidare.

Jag tog upp detta med psykologen på Hab och hon sa att vi skulle avvakta och se när han blir lite äldre. Jag visste inte att hans pappa (dvs. min man) hade diagnos (de gick aldrig på utredning), men han vet själv i vuxen ålder att det var/är något. Låg- och mellanstadiet gick inte alls bra för honom och alla i skolan rekommenderade hans familj att läsa enligt särskolan, men föräldrarna vägrade. Han berättar att det hände något i högstadiet och att han då fick bästa betygen. Även gymnasiet gick bra och han fick ett bra jobb direkt efter. Nu är han egen företagare. Så jag hoppas att det går lika bra för vår son också.

Fast då har pappan inte IF, antar jag? Utan han tror att han har typ adhd/autism? Att både ha IF och autism gör det nog svårare att hänga med i undervisningen. Att ha en lindrig IF men fungera bra socialt, vara ambitiös, osv kan funka bra i vanlig klass. Likaså att ha mild autism eller adhd och klara av skolämnena bra. 

Ursäkta om jag är lite väl rättfram men att alla springer fram och vill kramas, att de äldre barnen leker med honom osv låter mer som att de ser honom som en maskot/hundvalp än en jämbördig kompis...
Nästa år blir det kanske tyst enskild läsning i 15 minuter, genomgång på typ lika länge, och sedan arbete i matteboken en halvtimme. Under den tiden förväntas alla barn vara tysta om de inte har fått ordet. 
Jag har inte träffat några föräldrar som bytt till anpassad som har ångrat det, utan mer ångrat att de inte gjort det tidigare. Men kolla hur det går och hur han deltar i gruppen i fortsättningen. Likaså hur det går med läsning, matte, osv.

Maskot/hundvalp? Den kommentaren, oavsett vad, var irrelevant. Så säger man inte, särskilt inte till en förälder som är orolig och frågar andra föräldrar i samma situation. Så länge han inte är mobbad, retad eller puttad av andra barn, så spelar det väl ingen roll om de gör det. De får väl tycka att han är gullig och söt för den han är! Han är också väldigt omtyckt av sina kamrater.

Nog med den här konversationen mellan oss, tack.

Hej, jag förstår att du både tror och hoppas att din son ska kunna utvecklas till att leva ett fungerande och självförsörjande liv. Förhoppningsvis också stimulerande och socialt med vänner och familj.

Men ni befinner er i uppförsbacke. Min erfarenhet av att som förälder befunnit sig i en liknande situation är att du/ni måste vara aktiva, tom proaktivta.

Ligg hela tiden före och träna er kille i vad det än må vara: bollkontroll, språk, hur att hantera konflikter, de
ssutom massor med övningar som stimulerar hjärnans hopkopplingar. 

Be också om ordentliga utredningar Med påföljande handlingsplan.

Min killensom idag pluggar på Universitetet, Masternivå, tyckte inte det var kul att träna och öva som vi kallade det, medan lillasyster lekte. Men han kom ikapp, synapserna växte ihop och idag funkar han som vem som helst. Har både vänner och flickvän. Lycka till!

 

Tack för ditt fina och inspirerande svar! Det betyder mycket att höra om någon som gått igenom en liknande resa och där det gått så bra. Jag blev verkligen tårögd av att läsa om din son och hur han utvecklades till att nå sina mål och leva ett självständigt och rikt liv.

Din påminnelse om att ligga steget före och vara proaktiv är så viktig. Vi gör vårt bästa för att stötta vår son och hjälpa honom att utvecklas, både i skolan och hemma. Det är också skönt att höra att träning och övningar kan göra en stor skillnad över tid ? det ger mig hopp och motivation.

Tack igen för att du delade din erfarenhet och dina kloka råd. Det ger mig verkligen energi att fortsätta kämpa och tro på framtiden för min son!

Jag hade kollat upp på något sätt om det är så att det har varit kalas som han inte blivit bjuden på. Det är olika kalaskultur på olika ställen, men här var det massa kalas  från fyra år och uppåt. Precis som den andra skribenten reagerade jag på din beskrivning hur de andra springer fram och kramas. Det är jättesvårt att utläsa ur en mening vad det innebär, men jag fick också känslan av barn som ser din son som liten och gullig, men kanske inte som en jämbördig kamrat. Att aldrig ha blivit bjuden på kalas skulle också kunna vara ett tecken på det. Blir ham hembjuden till kompisar på lek? 

Har han några särskilt goda vänner som han brukar leka med? Det är en vanlig fråga på iup:erna hos oss och ett sätt att kolla att alla barn i klassen har kompisar som de alltid kan lita på att få vara med eller om de mest slussas runt mellan grupper som tillfälligt låter barnet vara med. 

Jag tror på det ni skrev om att ligga steget före. Känns så klart skittrist att leta tecken på att det inte fungerar, men i ert läge är det nog det bästa att göra. Jag har som sagt sett ett barn gå från att vara en del i gruppen i f-klass, nör det mest var lek, till att bli mer och mer skild från klassen. Aldrig illla omtyckt, men liksom vid sidan av och inte inkluderad på riktigt.