Partner med autistiska svårigheter som helt saknar förmågan att kommunicera. Vad gör man?

Vill han inte utveckla sin kommunikation för att förbättra erat förhållande vill han inte. Det oavsett "autistiska svårigheter" (utan diagnos mindre relevant) eller inte.

Läste bara till "men inte sådan diagnos".

Vilket betyder att han inte bryr sig.

Om han hade sett till att få diagnoser så han kan få mediciner...så borde det bli bättre men frågan är hur bra...jag vet en kille med fem diagnoser, han har sina bekymmer...när det gäller kommunikation så pratar han bara sig och sitt och har noll intresse för andra och deras...fast att han har mediciner.

Kan vara smart att göra slut och hitta nån annan!

Min erfarenhet är att personer med autistiska drag ofta är väldigt bra på att prata om sina känslor och lyssna på andras. De kan däremot ha svårt att läsa av och förstå hur en annan person reagerar om de säger något och kan därför såra ibland utan att de menar det. Däremot förstår de absolut hur olika känslor känns och känner sig ofta missförstådda i relationer. Därför kan de vara väldigt duktiga på att prata om just känslor och många tar stor hänsyn och förändras när de förstår att någon mår dåligt av att de gör eller inte gör något. De vet nämligen hur det känns att bli sårad, kanske mer än andra. Det gör de dock så länge de inte behöver gå mot sina egna känslor. 

För mig låter det snarare som att din man har lärt sig genom livet att hans känslor är fel. Att det alltid varit viktigt att anpassa sig till andra istället för att uttrycka sig och hoppas istället att det på något sätt ska lösa sig utan att han ska behöva säga vad han tycker och tänker. Han behöver ta ansvar för att han har svårt för det och söka hjälp i sånt fall. inser han inte det problemet så är det ju ganska meningslöst med parterapi. Det riskerar ju bara att relationen blir sämre, eftersom parterapi handlar om att uttrycka sig och lyssna på varandra i en lugn miljö. Första steget för honom är att förstå att hans beteende inte är bra. Vägrar han det så kommer du inte komma någonstans och då behöver du i din tur ta ansvar och ändra det du själv kan förändra. Nämligen din livssituation. 

Om det nu är autistiska svårigheter som din partner har, så brukar personer med de svårigheterna ha svårt med:

Att skärskåda sina egna känslor och motiv. Kallas svårigheter med introspektion. Det blir då svårt att även uttrycka dem, för att man har själv dålig koll på dem.

Att känna in hur andra känner ifall de inte varit i en likadan situation själv.

De kan diskutera och se situationer intellektuellt, men ha svårt med inkänningen, kan inte känna sig in i partnens känslor.  Då kan de tycka att den andra personen  verka vara överdriven i sina känslor. Däremot blir de oroliga när partnen blir ledsen och arg, man vill antagligen  att det ska vara bra i relationen.

Eftersom de har lite svårt att se sociala sammanhang kan de ibland även ha svårt intellektuellt att fullt förstå vilka situationer som andra människor har hamnat i. Ibland har de också svårt att fullt förstå de sociala situationer som de själva befinner sig i.

De kan ha svårt att skapa sig en fullständig bild av en annan människa, kan se många delar och egenskaper, men får intw ihop det hela.

Så jag kan inte ge något annat råd än att vara supertydlig, men det verkar du ha varit. 

Om det inte är autism så är det helt enkelt att personen inte har lust att försöka.

En person med språkstörning har däremot svårigheter med att uttrycka sig på modersmålet, men då gäller den svårigheten i alla samnanhang. Har ett mycket enkelt språk.

Låter som mitt ex. Jag gjorde slut. Tyvärr gjorde våra barn också "slut" när de blev äldre eftersom han helt saknade förmåga att ens prata om vardagliga saker. 

Tillägg: Det klart att personer med autism har känslor som de uppfattar och kan berätta om.

Men ibland är det svårt för dem att helt förstå sig själva, känslorna är ofta lite onyanserade, bara "arg" och/ eller "ledsen" . Känslora svåra att definiera närmare och det är också svårare fundera på varför de uppkom.

De kan också vara okritiska gentemot sina egna känslor, " känner jag så här så har jag rätt" och blir då oflexibla.

Märkte du inte av det här innan ni bildade familj?
Jag personligen hade inte kunnat leva med en sådan person där det inte existerar en fungerande kommunikation och inte heller ser ut att kunna komma någon förbättring. 
Bara du kan avgöra om det är värt för dig. Uppenbarligen kan du inte hjälpa honom till förändring utan då handlar det om hur du kan hantera det.