Hej!
Jag lider med dig då jag vet precis vad du genomgår! Min man och jag blev gravida 2002 och gjorde då abort. Vi pluggade, ville resa, ha jobb etc etc. jJg var mer för än han. Men, jag tyckte vårt förhållande var viktigare än att vara ensamstående vid 22 års ålder. Aborten var skitjobbig då jag som jag skrev mer ville behålla än honom. Det kändes som om alla i min omgivning blev gravida och skulle ha barn. Jag var nog mer nere än vad jag trodde. Skulle nog ha behövt prata med någon efteråt, ett tips! Det gjorde aldrig jag.
Rent hur det gick till så gjorde jag en medicinsk abort. Man tar tabletter som avbryter graviditeten och sedan ett par dagar efter så läggs man in över dagen och så stoppar man in två piller i livmodern som framkallar missfall typ. Det gjorde fruktansvärt ont. Jag var då i v.9
Nu har vi två barn, och jag satte i en kopparspiral maj förra året, som sedan visade sig sitta fel. I december blev jag gravid igen. VÄLDIGT OLÄGLIGT då jag inte ville ha fler. I dagarna kommer jag få min 3:e. Det ville jag abslout inte och jag vet precis vad du genomgår då min man denna gång var mer för att ha tre än jag Våra är 3 och 1,5 så det blir nog lite tufft. Jag ville det absolut inte, jag sa direkt då det konstaterades att jag ville göra abort. Lång lång historia, BM blev anmäld och jag fick ersättning på 25tusen för lidandet.
Vi beslöt oss iaf att låta naturen ha sin gång, och nu känns allt bra. Men jag lovar dig, de första dagarna, innan jag beslutat vad jag ville, var de värsta.
En abort är jobbig för att man måste genomgå den. Att "välja" på att behålla eller inte är värre. När man väl kommit fram till ett beslut känns det lättare att ta tag i själva problemet.
Förslåt om jag svamlar, så mkt jag vil ha ur mig!
Har ni redan barn eller är detta fösrta? Hur gamla är ni?
KRAM