Vi som förlorat ena tvillingen, del 11

Så..nu har jag också hittat hit...Vi förlorade vår ena tvilling i v 21 efter att vi tagit det svåraste beslutet i vårt liv,att avbryta hans liv, då man upptäckte ett stoooort ryggmärgsbråck o grava skall/hjärnskador på rul.Man klippte navelsträngen,sen så fick han ligga kvar i magen tills det var dags för förlossning.Följande månader var bara ett stort kaos av tillväxt ul o ctg då den andre inte var så stor.Som att det inte var nog att veta att man hade en död bebis därinne!!!Blev igångsatt i v 38+ men det slutade i akutsnitt då pulsen gick ner vid varje värk.Blev sövd o missade de första 2 timmarna i hans liv..Efter födeln har jag tänkt på hans bror så fruktansvärt mycket,hur går man vidare???Hur ska man tänka????Jag är oerhört tacksam för min son o älskar honom över allt annat,men det gör ju inte att saknaden efter hans bror blir mindre...
Vet nog inte riktigt själv vad jag ville säga med detta inlägg,men det var skönt att skriva av sig lite..
Kramar till alla!

Ferrari: Beklagar er förlust och välkommen hit! Vilket tufft beslut ni tog! Det är inte lätt att gå vidare men det gör man. Det är klart att man saknar och sörjer det barn som man mist trots att man har sin andra tvilling kvar. Det är ju två olika individer vi pratar om, man kan ju aldrig ersätta ett barn med ett annat. Förstår att ni är inne i en tuff period, men det blir lättare samtidigt som sorgen alltid kommer finnas där. Det är viktigt att man tillåter sig själv att sörja den man mist. Vi tog hjälp av en kurator i början, det kanske är något för er? Det kändes bra att få prata av sig med en utomstående, sedan har stödet här inne på tråden varit jätteviktig, alla vet ju vad vi pratar om! Mår er andra tvilling bra? *styrkekramar*

Ferrari: Vill verkligen inte att det ska tillkomma nya medlemmar här men du är såå välkommen, vi inte att flera delar vårt öde. Vi alla här vet vad tufft du har det nu och fast man inte tror det så kommer det att bli ljusare! Det är nu 6 år sedan vi miste våran Love och sorgen finns där varje dag men den är lättare att bära och det är skönt att ha alla här i tråden att få stöd av när man känner för det ! Hoppas din den andra tvillingen mår bra! Kramar Lotta

Jo,vi fick kontakt med en kurator direkt efter ultraljudet.Träffade henne några gånger,hon hjälpte mig mycket med praktiska saker iom att jag blev sjukskriven resten av graviditeten efter ingreppet.Hjälp med försäkringskassan osv..är inte så insatt i sånt.Men jag försökte nog att i möjligaste mån undvika att prata om barnen o vad som hänt,tror att jag gick in i nån slags förnekelse..ville inte prata om det,det blev mindre verkligt då.
Sista gången jag såg henne var dagen efter förlossningen då hon kom till BB och frågade hur vi ville göra med J angående minneslund osv..tyckte det var så känslokallt,att komma där o våga prata om det när jag gosar med Lo är så lycklig att äntligen ha blivit mamma(slutade i akutsnitt)!!!!Kanske att jag överreagerade,men jag blev superledsen verkligen,hon behövde ju inte komma o påminna mig!
iaf..1 år har gått nu och L är 8 månader.Han har vuxit ikapp bra (född 2280g) o är hur underbar somhelst!
Det är kanske som alla säger,tiden läker alla sår..nästan alla iaf...Det blir nog lättare med tiden
Kram alla o tack för värmande ord=)

barn4: Vad bra att allt gick bra, vet för väl hur det är när barnen är rssjuka, zac hade det vid 8 veckors ålder (korr 3 veckor), han orkade varken att äta och hade jättedålig syressättning så han mådde jättedåligt. Vi låg inlagd en hel vecka och han fick inhalera varje timma, mycket mer än de andra som låg inne samtidigt och sen fick vi inhalera 1 år efter, oturligt nog så fick han astma efter det men han mår mycket bättre nu och har inte haft någon astma på ett bra tag nu, skönt! Så jag hoppas Milo mår bättre nu och att han piggar på sig snabbt. Det värst tyckte jag var hostan de hade, den var riktigt hemsk och seg!

barn4: Usch vad oroligt! Tur att han mår bättre nu, dom är hemska dom där rs-virusen och då man redan mist ett barn så är man ju så sårbar! Skönt att dom hittade var det var till slut även om det tog lite tid och att ni fått medicin.

Hej alla! Nu har vår lille Thim anländt, även han den 28e februari som Hinos lille Signe

Förlossningen var rätt jobbig psykiskt, först så kom Thim ut och sen ängeln.
Men hade inga krystvärkar så en BM låg och hängde på magen och jag krystade fast jag inte hade värkar. Tog 2 timmar och smärtan var hemsk.
Väl ute så bestämde vi oss för att inte se fostret då de berättade hur det såg ut och hur litet det var men allt var mini mini mini och helt.
Fick mycket stöd och flera ifrågasatte hur vi kände oss mm och att det hela klassades som en abort och att man inte gör nåt med det.
Ingen obduktion eller kremering.
Men det känns bra.
De gjorde fel i alla sjukhus journaler, de skrev att det var tvilling födsel men det skulle klassas som en vanlig förlossning så nu när vi fick hem folkbokföringspapper så står det där att han är tvilling ett. Fast det inte skulle vara så, men men.
Han hade ett blåsljud på hjärtat men det är tydligen ingen fara för det har försvunnit nu men nu har han gulsot.

Joipoi: Grattis till Thim! Vad bra att allt gick bra! Dumt att de klantade sig på sjukhuset angånde journalerna, hoppas det redar ut sig. Många Kramar!

Joipoi: Grattis till Thim, skönt att allt är bra med honom! Jobbigt att dom klantade till sig med era journaler! Mår du ok psykiskt? 28:e är för övrigt ett väldigt bra datum