IVF för oss som är snart 40. Våra chanser?

Att man delar med sig sin sorg eller visar sin medkänsla till en annan betyder inte att man har ett svart hål av ilska eller förbannade orättvisor. Jag vill inte ta upp det (har redan gjort det delvis tidigare), men jag lovar att vi har fått vår beskärda del av skit. Efter alla dessa motgångar har vi verkligen fått en annan syn på livet och vi klagar inte på förbannade orättvisor, även om man kanske tänker på det ibland, men vi ställer aldrig oss in i en offerroll. Det senaste 1,5 år, då vår kamp för en bebis började, har dock fått mig ur balans. Att alltid vara spontan, social och positiv känner jag mig bara tråkig. Jag tycker själv att jag inte är någon bra sällskap att vara med och har minskat min umgänges krets efter vart, men jag är inte full av ilska. Jag har väldigt mycket att leva för; underbar familj, min man är omtänksam, snäll och kärleksfull, mina barn har blivit fantastiska unga människor, den ena går ut högskolan nästa år och den andra gick ut 9:an med full pott i betyg, mina svärföräldrar är sådana underbara människor som har lidit av dödsfall och sjukdomar hos alla deras barn. Det finns ingen chans att dem får några barnbarn om vi inte lyckas med det här nu, dem darrar bara av tanke att det kanske inte går vägen. Och jag känner en sådan press på mig att inte klara av att bära det här barnet hela vägen. Vi har skaffat all hjälp vi kunnat och jag försöker söka svar på fråger för att optimera våra chanser, men vi kommer inte gå under om det skiter sig och vi kommer naturligtvis fortsätta kämpa vidare. Men den här gången tackar jag för mig och tackar er alla för all support och stöd jag fick på vägen hit och den fantastiska kunskapsbanken jag har skapat mig med hjälp från er. Allt gott!