"Finns det fler nattugglor?"

Jag tar hand om mina förföräldrars hus, och nej, det är inte superskönt att skotta, att klippa gräs, att behöva måla, renovera osv. Jag är otroligt opraktisk.. I en lägenhet ringer jag bara fastighetesskötaren..

jag har inte heller så mycket gemensamt med jämnåriga. Jag lever i en situation som många av mina äldre lever i.. Det är skönt att man kan ha någon att bolla problemen som uppstår i livet med, med någon i samma situaton och då är inte alltid jämnåriga ett alternativ.
Jag har dessutom många yngre vänner.. jag har massor av vänner helt enkelt

natteli natt.. Sov gott!

Det är kanske typiskt esteter. Jag har många vänner som är otroligt begåvade då det gäller konst och musik, de är aldrig nöjda med något.. Jag tycker att de är fantastiska.

Haha jaså du tänkte på sånt.
Det är ju det man har karl till ;)
Näe men jag är rätt pysslig av mig, tycker om att ordna här hemma. Har jobbat som målare och göra alla renoveringar själv. Himla skoj tycker jag.

Jo det kan ju vara praktiskt att ha någon att prata med som förstår.
Jag hade väldigt mycket vänner förr men har tappat de flesta efter allt flyttande och byte av kille osv.
Har mycket bekanta och polare men inga riktiga vänner förutom syrran om hon nu får räknas :P
Är ganska kräsen vilka jag släpper in. Jag har upptäckt att de flesta tjejer är backstabbing bitches, rent ut sagt livsfarliga.

Det är nog anledningen att man blir bra, om man aldrig är nöjd förbättras man hela tiden :)

Jag har spelat i enseble och varit hyfsat duktig, men nu har jag inte spelat i "offentliga sammanhang" sedan gymnasiet, vilket känns som en hel livsstid sedan. Dessutom sålde jag flöjterna då jag flyttade till norrland.

Jag får ibland 'cravings" efter att börja sjunga eller spela igen, men det går snart över.. Jag har så pass mycket att göra så att jag skulle inte hinna.. Det får jag ta då jag blir pensionär det också

Ja det blir jobbigt att spela utan instrument :P

Jag har en tes som jag lever efter, jag ska aldrig behöva tänka- varför gjorde jag inte det där för.
Det har funkat väldigt bra hitils. :)

Min sambo är nog lite mer händig än vad jag är, men ingen av oss vill bo i hus. Jag är övertygad om att jag aldrig skulle trivas i hus.

Det blir ju så att man tappar bort vänner på vägen, ibland hittar man tillbaka till varandra, ibland skiljs man åt för resten av livet. Jag har väldigt mycket bekanta, men också vänner (sådana som jag kan anförtro mig till). Jag är en sådan människa som alla verkar känna och som alla hör av sig till.. Min telefon är aldrig tyst (förutom vid den här tiden på dygnet).

Jag levde också efter en sådan tes.. jag ville göra allt.. Det höll inte i längden för min del.

Ja någon måste ju bo i skokartong också ;)

Jag lyckas alltid få vänner som har telefonfobi på ett eller annat sätt så när man flyttar så dör vänskapen ut.
Senast nu förlorade jag den bästa vännen jag haft på många år på grund av en kille. Som jag dessutom parat ihop henne med. Lagom surt det var, vet inte varför heller.