nu har vi eller nja mer jag, gjort slut för kanske femte gången, osså håller vi på med vår vänskap som innehåller "lite mer" än vanligt, eller med lite kanske en aning större utrymme för mig att få vara mig själv. Jag behöver liksom göra slut för att du ska vilja anstränga dig att förstå mig. Lustigt då att det liksom inte är slut när jag behöver upprepa det.
Men ändå så ska du ha uppmärksamhet som ett barn. Som en tolvårings besvikelse är din attityd. När jag tydligt förklarar att jag behöver göra det det och det innan jag kan sätta mig ner och varva ned för att därefter eventuellt pressa fram den fullkomligt mjuka varma "hur har DU det" -attityd som du förväntar dig att du ska ges varje gång vi träffas, då ifrågasätter du varför du inte fått en kopp kaffe. Eller varför jag inte frågade hur du hade det på din aktivitet, när du ringde, jag frågade just det när du väl kom hit.
Ifrågasätt inte varför någon som har betydligt större ambitioner än du att åstadkomma något under en dag, inte alltid släpper allt för sina händer och sätter sig ner och sjunker ihop på ett fullständigt "jag njuuter av att ligga i min soffa-sätt" och småpratar lite trevligt bara för att du är här, som om bullarna inte har jäst tjugo minuter längre än de ska, som om inte kylskåpsvarorna står ute på diskbänken i sin sjätte timme, som om inte klockan är tio och det återstår några halvtimmespass innan det går att lägga sig.
Jag undrar nu om det sen senaste dvs femte gången jag gjorde slut, inte sårar dig lika mycket som sist, att jag fortsätter vara nyfiken på nätdejting. Det betyder att jag inte vill ha "lite mer" i vår vänskap, inte med dig. Att jag inte vill ha lite mer med dig betyder inte att det var dåligt. Du behöver alltså inte fråga det som om det vore en orsak, orsaken är att jag vill kunna gå vidare och inte ha en vän som jag har lite mer med när jag presenterar mitt intresse för någon annan.
Av någon anledning tror jag inte att du kommer respektera min önskan. Det genom att vara mer ömsint, mer generös, mer insmickrande, mer "öppen" utåt, med vår "lite mer vänskap" som jag försökt minska. Osså sen tycker du att jag inte respekterar dig och dina känslor, jag bryr mig inte om dig tycker du då.
Jag tror helt enkelt att jag behöver hitta en annan för att du ska förstå, kanske för en tid kortsiktigt någon desperat som accepterar din närvaro som då kvickt skulle tyna. Jag vill inte att din närvaro ska tyna, men det är kanske oundvikligt för dig att inte ska ta vår vänskap som lite mer, så att andra som är intresserade av mig vänder. och med det blir du förfärligt och förståeligt från min sida, sårad, vilket du kanske inte hade blivit om du hade ansträngt dig lite att inte göra vänskapen till lite mer.
Jag har följt med en del, jag har också skuld och orsak i detta. Så jag tar väl några veckor med tydlig gränsdragning, för att komma vidare. Jobbigt för oss, vi får se var det slutar.
