Till min syster som är ca 20 år äldre än mig, jag är själv 25 och hon då 45. Vi har båda samma föräldrar och en till syster som "bara" är 17 år äldre än mig:
Jag är trött på din översittar attityd, och på att inte ha rätt till en egen åsik. Ja, du är 20 år äldre än mig, men måste det betyda att vi inte båda kan ha en vuxen diskution om saker som berör?
Vi kanske inte delar åsik om politik och andra saker, men måste du därför syscha mig och nervärdera mig för det? Och visst, jag har inga egna barn (ännu) men betyder det att jag inte kan ha en talan för hur jag anser att barnuppfostran ska vara? Eller vilka värderingar jag tycker är viktigt att prata med sina barn om? Om du någon gång lyssnade på det jag hade att säga istället för att avbryta mig mitt i en mening (för att föra konversationen över tillbaka till ditt favorit ämne, nämligen dig) så kanske du skulle upptäka att jag är väldigt mogen för min ålder och att mitt resonemang inte är så tokigt som du alltid tror. Är du rädd för att dina barn ska lyssna på mig? För tänk va hemskt om någon av dina döttrar kom hem och berättade att hon var vänster partist! ve och fasa!
Du har gjort ett jätte bra jobb med dina barn, dom ha vuxit upp och blivit fantastiska unga tjejer, men jag kan ju inte direkt påstå att du har gett dem en rättfärdig världsbild. Alla kan inte få nya märkes kläder bara för att de vill, alla mammor kan inte sluta jobba som du bara för att dom vill, alla kan inte åka till sin båt i caribien flera gånger per år, och alla kan inte köpa de senaste hemelektroniken bara för att den finns.
Är det för att jag inte har kommit "lika långt" som du hade när du var 25? Jag bor inte i en villa, jag är inte gift, jag har inte körkort, ingen bil, ingen båt, jag har inte fast jobb, jag ska börja plugga nu till hösten och jag har inte varit i lika många länder som dig.
men jag har något som jag anser är viktigare och det är båda fötterna på jorden, ett stort hjärta, spirualitet, medmänsklighet, förståelse för att allt inte alltid är så himla perfekt och modet att gå emot familjen värderingar. jag vet att jag är det svarta fåret i familjen, men varför måste alla kunna platsa i eran lilla inrutade mall hela tiden?
när jag var tonåring så sa du till mig att jag var elak, att mina ord gjorde ont. När jag då sa att det aldrig var meningen och att jag inte visste så sa du att det spelar ingen roll, för det är hur orden tas emot, inte hur det är menade som räknas. Då kan jag nu säga att dina ord gör ont! Det finns ingen i hela världen som får mig att känna mig så liten och obetydlig som du, och du bryr dig inte ens!
När man pratar med någon inom familjen (läs mamma), om detta så säger hon bara "jaa... men du vet ju hur hon är...hon blir ju så sårad lätt...."
Jag är så jävla trött på att alla sätter dig uppe på en jävla pedistal! Ingen får röra dig, eller tala illa om dig, tänk om du skulle bli sårad! åhh, stackars dig, har jag varit dum nu igen? ska jag be om ursäkt nu igen? om du ska fortsätta vara överhuvudet av denna familj och styra den med din manupulativa järn hand så vill inte jag vara med längre!
Men vet du vad, jag tacka gudarna att vi inte bor i samma stad, inte ens på samma kant av landet, för de få ggr du kommer och hälsar på så kan jag ta ett djupt andetag och le framför dig, låtsas om som att det du säger är intressant (jag kunde igentligen bry mig mindre) och försöka vara så trevlig som möjligt för jag orkar inte bråka längre! Ja vill träffa mina systerbarn, och jag vet att du skulle ta ifrån mig rätten att göra det om jag någonsin nämner något av detta till dig...Du skulle desutom få över hela familjen på din sida, så att jag återigen blir utputtad till min ensamhet som förra gången jag valde att prata från mitt hjärta... Fan för dig, du ska vara min SYSTER... Snart kommer jag inte orka låtsas längre, och det tror jag inte du gör heller.
//P.
