svårt att svälja ner mat-ångestrelaterat

Men vilket framsteg ändå! En halv portion är ju väldigt bra! Du ska vara stolt!

Vad var det som utlöste din ångest igår då?

Här är det som vanligt. Äter inte mat, utan lever på allt annat. Är trött konstant (antagligen hormonerna) och har börjat få jobbig ångest på kvällarna. Kan inte äta, mår illa och känner mig allmänt matt. Tur att man har tabletter för illamåendet.

Jag har faktiskt inte haft en tanke på att ens försöka äta vanlig mat. Det går på automatik att man lagar mat till resterande familjen, och sen går undan, istället för att försöka. Jag önskar att jag hade samma stöttning som dig där, så man kunde få arslet ur vagnen och iallafall försöka.

Jag är totalt slutkörd nu. Fick ta två illamåendetabletter igår kväll, och hamnade inte i säng fören runt 03. Upp tidigt med barnen och storhandlade, men då gick det bra. Det är nu, när man sitter ner i några minuter som man känner att ögonen drar söderut.

Igår firade vi också våran minsting på hans tvåårsdag, och ja, lite fika fick jag allt i mig!

Kram till dig!

Det är väl för att dom inte riktigt vet vart dom ska placera mig. Trots att man nästan konstaterat att allt beror på depression och ångest. Nåväl...

Jag saknar nog en hel del i kroppen. Dock så vet jag inte vad det är som fattas då det var väldigt länge sedan läkaren tog prover på mig. Vi har bara haft koll på järnet nu när jag är gravid. Jag har ökat som tusan i vikt, och vet att det inte enbart är bebisen. Jag lever på choklad, chips och mannagrynsgröt, så jag får ju i mig på tok för mycket socker. Dock så har jag bra värde i socker också. Trots allt.

Det är nog svårt för omgivningen att sätta sig in i vad man egentligen lever med. Som din vän. Är man tajta så borde ju vederbörande förstå att det är jobbigt. Jag är precis som dig. Tack och lov så kom inte så många igår, men efter ca 3 timmar så var jag helt färdig! Det tar verkligen otroligt på krafterna att "bara" vara social. Därför undviker jag kalas och sådant i det mån jag kan. Jag går enbart om jag verkligen känner för det, annars skiter jag i det.

Jag åt en mannafrutti (XL faktiskt) nyss, så hungern håller sig borta. Dock så är det sååå mycket runt mig just nu, och jag har otroligt mycket att tänka på, så jag tänkte ta mig till affären sen och skämma bort mig lite med roliga tidningar.

Jag vet inte om det enbart är depressionen som spökar med blandning av hormoner, men jag har börjar ifrågasätta allt nu. Mig själv, mitt liv, mitt liv med min sambo osv. Psykologen gjorde klart för mig på en gång att jag inte skulle ta några stora beslut när jag nu mår som sämst, men ändå så kan man inte slita tankarna. Skitjobbigt...

Allt blev ju inte enklare nu när jag inte heller får tag på min psykoterapeut. Har "jagat" henne i över en månad nu, utan svar. Tack för den liksom...

Kram fina du!

Åh, det där känner jag väl igen! Jag gör likadant när sambon ska komma och kramas och klänga på mig. Jag vill inte, och orkar inte! Samtidigt så får man ett dåligt samvete över att inte ha samma energi och vilja som dom, även fast det bara gäller en kram.

Innan jag vart gravid så hände ingenting vill jag lova. Ingen sa något om nått. Jag fick då själv klura ut lösningar osv. Efter att jag vart gravid så vart dom ett uns mer angelägna att hjälpa till, även fast det nu är långt ifrån den hjälp jag egentligen behöver.

Jag berättade för psykologen att barnen börjar få ut för mitt mående nu, eftersom jag konstant går och är grinig och trött. Det var därför hon ville att jag skulle höra av mig till allmänpsyk så fort som möjligt.

Nu går man också in i vecka 31. "endast" 69 dagar kvar till bf, och jag börjar få panik. Just över tanken om att man inte är frisk än, eller ens i närheten. Varje dag tänker jag på det, och får bara ångest över det hela. Jag vet ju med mig själv att jag kommer att klara det, men det är också för att jag är så illa tvungen.

Hoppas du med får i dig något idag!

Kram!

Du har inte så långt kvar innan det är dags för bebisen att titta ut 
Förstår att du får panik när hela din situation ser ut som den gör, konstigt nog så klarar man av barnen oavsett.

Mina barn har mått lite dåligt över hur jag ser ut o mår, dom har fått varit med på samtal ibland på kliniken. Nu är dom lugnare när dom ser att jag är piggare.

Du måste ta o ringa allmänna psyk-för din o barnens skull. Tänk om du brakar totalt en dag- som jag gjorde.

Tro mig det va inge roligt.

Om du bara kunde få rätt hjälp så tror jag att du skulle få lite mera energi o ork.
Jag är långt ifrån bra men med lite rätt mat o sömn så har jag sakta börjat få mera energi till allt.
Dom vill att jag ska äta anti depresiva medel-har inte vågat ta en än.

Försök att inte få dåligt samvete hur du är mot barnen i sambon- din kropp är slut.

Ja hoppas din sambo förstår vad det är du går igenom, det tog ett antal samtal innan min förstod hur illa det va för mig med mitt mående.

Kramar                

Jag tror inte han förstår riktigt. Detta är ju en sådan enkel sak som alla tar för givet; att kunna äta. Ibland förstår han, och ibland inte. Jag försöker att inte involvera honom för mycket. Innan frågade han mig varje dag hur mycket jag hade ätit, innan jag tillslut sa ifrån då det stressade mig väldigt. I dagsläget frågar han några gånger i veckan, och jag vet att han gör det av välmening.

Igår gav jag mig fan på att smaka maten jag lagat, så en färskpotatis och lite fiskröra fick jag i mig. Kanske handlar om nästan en dl med mat. Det är ändå något! Knäckebröd går ganska bra, men mjukt bröd har jag svårt för.

Jag vet att jag måste ringa. Men man vill ju också bibehålla det lilla uns värdighet man har kvar, även fast jag vet att jag behöver hjälp NU, innan det blir ännu värre.

Snart 15 månader har man levt med skiten. Tänk så mycket en kropp kan klara...

Bra tjejen att du fick i dig lite potatis o fiskröra, även om det inte vart så mycket.
Försök igen o igen.. för det lilla du får i dig är ju kanon.
15 månader är en väldigt lång tid, du ska absolut inte skämmas för att söka hjälp där.
Jag gjorde det tills jag insåg att det är många som är normala fast dom har olika former av problem. Ångest, deprimerad, en del som försökt tagit sina liv osv. Men i grund o botten mår vi alla dåligt där fast av olika orsaker. Olika åldrar är det, en del är mycket yngre, en del i min ålder en del äldre.

Så ta dig i kragen o ring

I dag fick jag besked från logopeden, ska få komma på tis o göra en svälj undersökning bla. Hon va så trevlig o väldigt förstående som jobbar där. Ska bli skönt att få se om jag har nå fel eller om allt bara hänger ihop med min ångest.

Jag fick i mig lite lasagne här hemma till middagen, dock så får jag ett sånt tryck över bröstet efteråt. Känner mig uppstoppad, hmm magkatarr kanske.

Hoppas du haft en bra dag. Kram           

Ja, jag vet. Jag ska ringa. Måste göra det. Vet inte varför jag inte bara gör det, det är liksom en spärr...

Åh, jag ska säga dig, att jag har vart sugen på min hemmagjorda lasagne under HELA detta år! Idag fick jag i mig några matskedar med makaroner. Imorgon ska jag laga något som är lätt för mig att äta.

Ja, så lite som vi äter så kommer katarren som ett brev på posten. Jag har ont till och från varje dag. Men äter jag lite lite hela tiden så hålls det i schack.

Jag fick en tidig födelsedagspresent av sambon idag, en laptop! Äntligen! Så slipper man sköta allt via mobilen hela tiden. Så du kan ju gissa hur min kväll sett ut.

När man inte mår så bra så känns ju allt så jobbigt o tungt att ta tag i saker som tex att ringa.

Men jag vill o hoppas att du gör det-och att du sen blir tagen på allvar med dina problem. Jag har haft en sån himla tur att fått personal som verkligen tror o gör sitt bästa för att hjälpa mig. Men som sakt var det ser ju olika ut i vården vart i landet man bor.

Kanon att du fick i dig lite pasta iaf,
Jag skulle oxå vilja ha en laptop, men men. Snällt av din sambo att ge dig en sån fin present..

Ska snart åka till kliniken, men sen har jag permiss hela helgen. Lite orolig för att fixa maten, så lätt att skippa när ångesten kommer. Ha en bra dag o ta hand om dig      

Kramiz