svårt att svälja ner mat-ångestrelaterat

Oj då. Det lät inte kul alls. Men det är ju bra att du gått upp ett kg iallafall. Alltid något, och ett steg på bättringsvägen kanske?

Ätandet för mig har blivit lite sämre, vilket nog beror på att depressionen har blivit värre. Inte påtagligt, men tillräckligt för att man kanske inte orkar med allt alla dagar.

Det är bara för oss att kämpa vidare. Jag tänker på dig! Kram!

Hmm låter ju inge bra alls att du har fått det svårare med att äta.. jag hoppas du får hjälp med ditt mående. Jag är oxå deppad, dom vill att jag ska äta medicin för att höja min livsgläjde. Men jag är tveksam. Varför ska vi behöva må så här du o jag.. önskar så att vi båda snart känner att det börjar vända. För detta tär på en enormt. Tänker på dig ofta. Kämpa på med att äta det lilla du kan-o att du kan få tillbaka din livsgläjde igen. kram

Har haft samma problem men det försvann med antidepressiv medicin (cipramil).

Mm, min medicin hjälper knappt. Känner mig aldrig glad. Äter dom för att kunna få i mig något på dagarna.

Känner mig för jämnan trött, arg, irriterad, ledsen, orkeslös. Varje timme, varje dag. Tack och lov så har jag sömnen! Jag kan sova hur mycket som helst känns det som. Sover ca 6-9 timmar varje natt, men är alltid lika trött.

Kan dock inte komma till ro med tanken av att lägga mig, så jag tvingar mig själv i säng vid 02-03 på nätterna. Somnar dock nästan på en gång då också.

Både igår och idag har jag fått i mig en hel "fralla" eller vad det nu heter. Med frön på. Helt otroligt. Måste dock ha mycket smör på, annars går det inte ens att försöka svälja. Det är som om saliven inte räcker till.

Ja, varför ska vi må som oss. Man kan ju undra vad det är för hemsk vi har gjort som förtjänar detta? Varför man inte är värd ett vanligt liv, som alla andra?

Imorgon far vi mot Sthlm igen. Och jag bestämmer mig redan nu att jag ska må bra imorgon. Hoppas det funkar...

Nog allt är ens humör inte på topp.. håller med dig. Man är så sur, irriterad o orklös varje dag. Jag har oxå svårt att komma till ro på kvällarna, somnar typ runt 01 om jag har tur. Ibland så har jag tagit en insomningstablett, det hjälper. Men jag vill inte trycka i mig en massa. Vill ju så gärna ändra på detta utan tabletter. I dag ska jag tillbaka till kliniken, vill inte men jag måste. Hoppas du får en bra dag i dag o att du lyckas peta i dig nå mera än en fralla.

Jag hoppas verkligen att du o jag kommer att få tillbaka vårt liv inom kort.

Får lite panik när man tänker på hur illa allt har blivit med denna fixering av att inte våga äta. Jag har haft permiss denna helg, så underbart att få vara hemma med alla. Tyvärr så funkade det inte så bra att äta hemma men jag fick iaf i mig lite grann. Får väl se vad dom säger nu när jag kommer till avd, hoppas bara på att man inte gått ner nått i vikt.

Må så gott... skriver så fort jag kan. kram        

Fick veta igår att jag får permisson fre-måndag. Lite orolig över hur det ska gå att fixa maten i 3 dagar själv.
Men jag måste försöka, vissa dagar så känns det som om att man inte kommer fixa detta. Har dock bestämt mig för att kämpa, får väl ta den tid det tar.

Idag ska vi göra en utvärdering igen med läkarn o gruppen som jobbar med mig. Måste vara där i 2 veckor till innan jag ev får börja vara hemma mera o prova att äta.

Hoppas du har fått i dig lite mat o att du inte mår så dåligt.

Tar ju så mycker energi av en. kram       

Så va det torsdag morgon.. ska köra min son till tandläkarn innan jag ska till kliniken.

Lite nervös o orolig över att ha permiss i 3 dagar, personalen kommer dock att ha daglig kontakt över tele med mig för att höra hur det går. Jag har börjat accepterat att jag har en ätstörning nu prg av allt som hänt mig. Jobbigt dock när ångetsen fortfarande styr mitt ätande, men dom säger att det tar lång tid innan man äter normalt igen.

Jag hoppas bara på att jag kommer att kunna njuta av sommaren med min familj.

Hur går det för dig då med allt? Äter du nånting eller är det lika svårt än,,, för visst skulle väl du oxå få hjälp.

Trevlig midsommar kram       

Hej!

Det är nog lite lättare när man accepterar att man inte kan äta. Jag har delvis gjort det, och just den saken stör mig inte lika mycket som innan, även fast det är jobbigt.

Ja, jag kommer att få en kallelse i augusti. Men min Bm psykolog ville att jag skulle höra av mig till allmänpsyk innan och förklara mitt läge, så jag får hjälp tidigare.

Mitt järnvärde har iallafall gått upp ordentligt nu sedan järndroppet, men jag är fortfarande inte mig själv. Bebisen mår bra, men jag kan inte njuta fullt ut av graviditeten och jag börjar också bli sjukt nervös för hur det kommer att bli nu när det är 10 veckor kvar. Mat äter jag inget, utan lever på det jag kan äta. Fil, knäckebröd, chips och choklad. Väldigt nyttigt... Har ökat 12kg nu sedan inskrivningen så bebis (och jag) växer så det knakar.

Glad midsommar till dig också! Hoppas vi båda kan få i oss lite god midsommarmat.

Så var misommar firandet över, hade det trevligt trots att jag inte kunde äta den mat som dom andra åt. Men jag har iaf fått i mig en halv portion både i går i idag

Va bra att du mår bättre sen du fick järnet, tycker absolut att du ska ringa till allmänpsyk för det är ju långt till augusti. Å inte så långt kvar heller av graviditeten. Du måste ju få hjälp så att du orkar med allt.

Hoppas ni har haft en bra midsommar o att du fått i dig lite annan mat.

Ikväll blir det en tidig nattning för mig, är så trött på ögat redan nu. Skulle fasen kunna somna nu känns det som.

Må så gott        

Igår va det en jobbig dag, hade flera panikattacker.

Tur att det finns personal, så skönt att kunna prata när det blir så där. Maten går framåt, äter som sakt var en halv portion varje måltid.

Idag lyckades jag äta en hårdbröd smörgås till frukost, men det tar sin tid att få ner den.

Ska få börja äta middagar hemma med stöd, kommer att komma hem en till mig några gånger i veckan. Skulle jag inte fixa de så får jag äta på kliniken igen.

Känns skönt att få åka hem efter lunchen, ta igen all tid med barnen. Har mera ork o är inte lika trött på dagarna nu. Så jag hoppas att jag inte får nå bakslag .

Hur går det för dig då?

Tänker på dig, önskar att man kunde hjälpa till. Men se till nu att få hjälp innan bebisen kommer, så att du orkar.

Själv är jag glad över att mina minsta är 6 år, för det är tungt med små barn om man inte mår bra. Ta hand om dig o försök få i dig det du kan kram