Sofias bebbe - Vad skönt att äntligen få ett svar och att mer riktad hjälp kanske kan sättas in. Underbart att hon fortsätter att göra fina framsteg. Det är ju alltid det viktigaste. Tror precis som du säger att du hunnit med flera stadier i sorgeprocessen redan och därför mer fick diagnosen som ett avslut än som en start på något jobbigt. Sedan kommer väl känslorna alltid växla och vissa dgr vara tyngre än andra. Bra att ni ska få komma till hab. De har varit jättebra där vi går. Ja Axel har alltid sovit dåligt. Storebror sov dåligt till han var 2 ½ år ungefär, sedan vände det sakta och nu sover han oftast hela nätter om han inte drömmer ngt. Hoppas det ska vända för Axel också snart för det här är olidligt. ärskilt som jag tar typ alla vak. Maken vill hjälpa, men han sover ju som en stock och att väcka honom för att han ska gå upp och söva om tar längre tid och väcker mig lika mkt. Dessutom är Axel van vid att jag kommer nu så han somnar om fortare med mig. Skönt att Tyra sover
.
Vi hart gjort EEG. På båda barnen faktiskt. På Alvin när han var 18 månader efter att han haft upprepade täta feberkramper som skulle utredas och Axel när han var 5 månader för att han krampade konstigt när han hade RS. EEG visade inget, vi satt med dem i knät båda ggr och så satt de på Teletubbies på en tv. Lite gnäll och grejer var det och inte jättelätt, men det gick. Den andra av oss fick distrahera bäst den kunde också för att inga sladdar skulle åka ut. Tror inte de kan sova då de vill se hjärnans aktivitet i vaket, men lugnt tillstånd. Iaf när vi gjorde. Vi satt 30 min tror jag.
Jag var inte på ÖF med Axel. Jag umgicks en del med ett gäng andra mammor här från FL faktiskt, som också hade IVF-barn som mina är i Axels ålder. De visste ju om allt så dem kändes ok att träffa. Men sedan när Axel blev äldre och skillnaden större mellan barnen när vi sågs så blev det jobbigt. Maken har inte mått lika dåligt i allt detta (eller så hanterar vi det olika) men han var en hel del på ÖF med Axel när vi bytte. Då var Axel 13 månader. Vi bor i Sthlm. Hab här ordnar grupper där man kan träffas om man vill, men vet inte hur ofta de ses, då vi inte varit med där. Men jag tycker det verkar jättebra. Jag trivdes bättre med att träffas i mindre grupper, gärna hemma hos ngn då Axel hade och har ett himla humör och skrek/skriker mkt. Bara tanken att hänga på café med honom var omöjlig.