December bebis 2013

Grattis alla som fått bebisar eller som är på gång att få bebisar! Fantastiskt!

Här händer det inte mycket. Inga tecken på att något skulle vara på gång att hända, men jag är verkligen okej med det. Känns som att jag idag för första dagen tar det lugnt utan en massa att stå i och det är så himla skönt att jag gärna har det så här ett tag till. Resten av denna vecka är körig men nästa vecka skulle jag gärna tillbringa i soffan innan jag ger mig på en förlossning.Så jag sveper inga hinnor och dricker inga téer utan ser tiden an.

Kan egentligen fortfarande inte fatta att vi kommer få en bebis så pass snart.

Jag känner lite att nu när jag har väntat så länge är det hur som helst så pass snart som hen kommer komma oavsett så min desperation är, trots att jag längtar efter bebisen relativt liten. Och tur är väl det, som det verkar!

Ni som är mer (i brist på bättre ord:) desperata, är det på grund av att det är fysiskt jobbigt med graviditeten eller längtar ni bara ändå?

Fattar det. Det gjorde jag också, till v 20 eller så när jag var rätt orolig... Nu försöker jag tänka att en mysig graviditet eller "lyckad" vaginal förlossning mesr är en myt? Inte att det inte existerar, men att det inte är ett normalläge eller en del av erfarenheten man kan förvänta sig eller räkna med. Jag kommer troligen att snittas till slut t ex och sörjer det lite. Men så tänker jag att det är en så liten liten del av livet som förälder att det är okej. En sjukt jobbig graviditet är också en graviditet liksom. Man hade föredragit en lyckad men på samma sätt som man hade föredragit tjockt hår/större bröst/längre ben typ. Menar inte att låta beskäftig och ge råd du inte bett om, men jag ville ändå skriva detta eftersom det är något jag tänkt på själv. Plus att jag vill göra klart att jag inte är självgod för att jag råkar må bra just nu!

Jag födde min bebis i söndags. Det blev snitt, självvalt, efter att vattnet hade gått. Allt har gått jättebra, även om jag fortfarande har svårt att gå pga snittet. Imorgon åker vi hem och det ska bli skönt. Dottern har varit och hälsat på alla dagar men är avståndstagande mot mig. Vet att det är tillfälligt osv men det är ändå sorgligt. Känns som jag har svikit henne.

Har varit lite tjafs om att svärfamilj vill komma hit till bb. Jag vill ta det lugnt och bara landa, men de vill se bebisen och dessutom ställa villkor för det. Ligger i sjukhussärk och försöker amma, vill inte vara värdinna och stå till tjänst med planering för de närmsta veckorna.

Men det viktigaste är att vår bebis mår bra. En plutt på 2745 g och 49 cm. Är kär!

Hej alla och grattis till alla nya bebisar! Har försökt hänga med och läsa men har inte hunnit skriva.
Vår lilla unge sköter sig bra, äter och kräks mer eller mindre oavbrutet men är nöjd och glad och sover på nätterna (vill dock helst sova med ett bröst i munnen).

Angående rosa: vår son har ganska mycket i rosa. Ca fem plagg per storlek skulle jag tro. Det mesta är ju dotterns avlagda kläder men jag tycker faktiskt rosa är finare på pojkar än på flickor. Konstigt nog är färger och mönster och motiv laddade med egenskaper och de av dessa som är kopplade till rosa gör sig bättre på pojkar och de förväntningar och idéer om kön som är kopplade till dem tycker jag. Även vår dotter har ett par rosa plagg, men hon (och vi) gillar kläder med mycket färg på så hon har kläder i alla starka färger. Utom orange.

Någon som kör ec? Vi gjorde det, utan att känna till begreppet, med vårt första barn och har börjat så smått. Den här maratonätaren småbajsar dock mest hela dagarna så ännu är det ingen riktig ordning på det. Men vid de flesta blöjbytena och några gånger till brukar vi få till toabesök.

Nästan alla barn brukar ju vara lite kinkiga på kvällen. Det brukar bli lite bättre av att bära och mata. Deras tarmar är ju inte färdigutvecklade heller förrän vid tre månader så fram till dess är det jobbigt med magen för dem och jag antar att det är värre på kvällen av någon anledning. Vår son är oerhört lättskött men vår dotter hade mycket besvär. Vi gav droppar, masserade, bar och matade. Det hjälpte lite grann, men mest fick vi bara stå ut. Efter tre månader brukar det ju lätta. Känns som evigheten när man är i det men det går över.

Känner också att jag har svårt att hinna med dottern som förut men jag försöker tänka att det är en kort period. Snart blir jag mindre bunden. Dessutom är det fantastiskt i det långa loppet att ha ett syskon så jag har inte dåligt samvete. Däremot längtar jag efter henne. Idag har vi lekt massor på eftermiddagen, det var mysigt. Och så lägger jag henne på kvällarna.

Vi samsover. Vår bvc-sköterska har inget problem med det. Han sover på oss, oftast på mig pga amning. Smidigast så. Han äter mellan varje och var tredje timme och vill gärna ligga länge och snutta och det funkar för att jag kan sova så länge. Att ligga på sidan och amma vågar jag inte, får för mig att jag kan kväva honom.

Mitt ena bröst är mycket mjölkstinnare än det andra, känns som det aldrig töms ordentligt. Är rädd att få mjölkstockning. Det är dessutom större än det andra. Nån som känner igen detta?