Min dotter utesluter sin pappa

Har tyvärr inga bra råd, befinner mig i samma sits. Vår son är 3,5 och han har alltid gjort så mot sin pappa, det gör så ont och han ( min man) har flera gånger gråtit för han vet inte vad han gör för fel. Sonen gör och säger precis sådana saker som er dotter... De kan leka och busa men sonen gör det gång på gång väldigt tydligt för sin pappa att han inte tycker om honom. Det är så svårt. Tänkt e faktiskt vända oss till en psykolog...

Min dotter är likadan, hon är verkligen pappas flicka, så det är mig hon dissar. Jag har valt att se det som att hon vet vart hon har mig, hon vet att mamma alltid finns där och tröstar och tar hand om när jag behövs, hon vill ha mer tid med pappa som hon träffar lite mindre än mig och därför vill hon ha pappa vid sin sida när möjligheten finns.

One fine day: gråtit? Psykolog? Är det din man som är 3 år? Herregud. Barn säger sånt. De menar sällan något med det och är ute efter att testa eller att under en period markera att de behöver den ena föräldern mer. Som vuxen bör man förstå det. Å andra sidan kanske ert barn känner av att din man är en otrygg/osäker person och reagerar på det?

Vår fyraåring är likadan och hennes pappa är föräldraledig just nu med vår yngsta. Jag ser det som ett sätt för henne att visa att hon saknar mig när jag är borta mycket fast på ett fyraåringssätt som är ganska svart och vitt tänkande "jag saknar mamma, jag älskar henne så mycket" och i ett barns hjärna kanske det känns son hen älskar den saknade mer än den som är där. Man slipper ju också ta de där vardagskonflikterna som blir med dagishämtning osv och då blir det kanske också en "gräset är grönare" känsla hos barnet. Mamma är inte så dum som pappa som tjatar och bråkar med mig hela tiden osv. Min sambo bryr sig inte om det där för hon har blivit lika idealiserande av honom när han jobbat mycket tidigare. Den som är borta mest blir den exotiska föräldern liksom. Din sambo är vuxen och behöver ej försvaras av dig, det är kanske hon som visar att hon vill vara nära dig bara på ett klumpigt sätt?

Jag håller med om att inte göra en för stor sak av det. Istället för att skuldbelägga henne (du gör pappa ledsen) när hon antagligen vill visa hur mycket hon tycker om dig, pröva att säga:"Jag älskar pappa jättemycket. Jag älskar både honom och dig". Om hon inte vill sitta bredvid pappa vid bordet så säger du: "Vad bra! Då får jag sitta bredvid pappa!" Om hon vill exkludera pappan så inkluderar du och förklarar att du vill att ni ska umgås alla tre, utan att tala om för henne att hon gör fel.

Gör det attraktivt att umgås med den ratade föräldern och var noga med att ni föräldrar visar tydligt för dottern att ni älskar både varandra och henne. Jag vet flera som det här har fungerat för inom loppet av några veckor.

EllisBell, min man är inte en osäker person och det är han som tog hand om vår son den första tiden, då jag låg på intensiven. Han har varit pappaledig lika mkt som jag var mammaledig och han är den bästa pappan man kan ha. Men vi vet inte varför sonen beter sig så, han har gjort det redan från början -dvs valt mig förre honom i ALLA sammanhang och uteslutit honom från våra aktiviteter. Pappa kan inte borsta tänder, inte fästa på bältet, inte ha i hand, ingenting! Han visar ingen fysisk närhet till honom, han kan vara hur gosig och kramig som helst mot mig och resten av familjen ( far och morföräldrar) men inte med pappa. Klart att det gör ont och ja, min man vågar visa känslor och det tycker jag är helt ok att han gör det. Han älskar vår son oerhört mkt och han gör allt för honom så vi förstår inte vår sons beteende. Jag och min man är också ett mkt bra team och vi är nästan alltid överens framför barnen, så vi vet inte riktigt vad vi skall ändra på så att vår son skall börja vissa kärlek till sin pappa....

Mkt bra råd, Sous! Det har vi gjort men kanske inte så konsekvent, men skall försöka mer. Lycka till TS du med ;))

Puffar till en gammal tråd då denna är aktuell för mig nu... 

Tips på vad man gör när man separerat och kör varannan vecka? Min dotter på 4 år har från att vara vääldigt kärleksfull och gosig till att för 2 veckor sen väldigt tydligt tala om för mig att hon inte älskar mig och att mamma är bäst, hon har nästan sjungit fram det som en ramsa. Inte så kul direkt att höra. "Bortskämd" som man varit... Jag sa till henne att sånna saker sjunger man inte och skojar om och sen har jag inte nämnt det mer, försökt att inte göra det till någon grej.  Vi har hela tiden både, jag och hennes mamma varit väldigt tydliga med att hon när som helst hon vill kan säga till när hon saknar den andra att vi ringer upp eller skypar, alternativt träffas. Nu ikväll efter en lämning så fortsatte hon på den nyligen inslagna banan att bedyra att hon längtar efter mamma och inte längtar efter mig, detta kort efter mamman gått. Jag har slätat av det och inte gjort någon större grej av det. Tills nu, då jag allvarsamt berättade för henne att det där gör mig ledsen när hon säger så att hon inte längtar efter mig och inte älskar mig. Men sa samtidigt efteråt att det är helt okej att säga man längtar och älskar mamma. 

Efter det brast hon ut i gråt och var otröstlig... :( Ringde såklart upp mamman sen så hon fick prata med henne lite. Hur ska jag gå vidare från detta? Hur ska man agera? Förstår ju sjävklart att hon bara är ett barn och måste få ventilera sig på nåt sätt... men nånstans måste man väl säga stopp?

Min son vill bara att jag hjälper honom. Rätt jobbigt att ALLTID behöva torka efter toabesöket fast pappa kan göra det varannan gång med vår 4 åring vill inte. MAMMA JÖÖJA. Väldigt enerverande.

Nu framgår det inte hur länge ni har varit separerade för det tror jag kan vara en springande punkt i det hela. Kanske är en hel vecka fortfarande för lång tid för henne och hon hade behövt typ 3 dagar var hos er eller liknande.
Sedan kan det ju bero på vem som stod henne närmast när ni var en hel familj. Det låter som mamman, men behöver inte vara så.

Ringer din dotter dig när hon är hos mamma eller är det bara tvärtom?

Vi har det inte riktigt så, men min dotter har väldigt tvära kast i att hon tycker om eller inte tycker om någon. Hon är 3 år. Jag säger bara till henne att det är okej, du behöver inte tycka om mamma om du inte vill. Då är hon väldigt snabb med att ändra sig till att hon visst gillar mig. Så visa att du accepterar att hon längtar efter mamma och älskar mamma och fortsätt bedyra henne att du älskar henne och blir glad när ni ses igen. Så småningom kommer det nog lägga sig. Är separationen ny kan det ta tid för ett barn att acceptera att mamma och pappa inte bor ihop och nu har hon kanske gjort dig till boven att det blivit så.

Sedan i min nya relation är det bara mamma som ska göra allt, men vi alternerar en hel del för hon kan inte bestämma allt även om hon vill. Sedan är väl jag mycket mjukare i sättet och tolererar lättare hennes känsloutbrott medan sambon blir arg i samma situation.

Muido: Din dotter har uppenbarligen haft det jobbigt i och med separationen, och dessutom är det helt normalt för treåringar att säga att de bara gillar mamma eller pappa eller katten eller vem som helst. Det är en normal process i hennes känsloutveckling och du ska naturligtvis vara den vuxna i situationen och inte hålla på och skam/skuldbelägga som du gjort! Det bästa är att bara lugnt svara: "Jaha? Ja, jag tycker om dig i alla fall. Mest av allt! " Att du blir ledsen får du liksom sätta dig över, det är din uppgift att hantera det och inte skjuta över det på din treåring.

Tackar för svar Sous, tar till mig det! Behövde nog höra att det är normalt. Tålamod... tålamod... är det som gäller alltså.  Gränsen gick för mig när hon sjöng fram med glad ton hur hon "kände". Där kände jag att jag var tvungen att markera, inte bara för min skull utan för andra som kan ta skada i andra sammanhang.  Dock var det väl inte på bästa sätt. Bara en parantes ;) hon är 4 år!

mammalovis

Hon benämner verkligen mer och mer hur hon känner och för saknaden. Separationen har gått i stort sett smärtfritt tills nu. Vi var ungefär lika nära. Det är två år sen.

För dig är det 2 år sedan och du har gått vidare, men för henne kan separationen göra sig påmind varje gång hon byter hem. Antagligen är det först nu som hon börjar förstå att det är så här situationen är och kommer att vara och hon har fått ett större ordförråd och kan sätta ord på sina känslor och upplevelser.

Det kan inte vara lätt egentligen för ett barn att byta hem och ha en ny person att ty sig till och lite andra regler. Hur många vuxna hade accepterat det lättvindigt egentligen? Så våra barn är nog egentligen fantastiskt anpassningsbara.

Sedan kan det vara så att hon försöker ta reda på vad du tycker om hennes mamma också. Många barn önskar ju att deras föräldrar ska bo under samma tak långt upp i åldrarna. Ett sätt kan ju vara att hålla med henne om att hon har en bra mamma (vilket jag hoppas att du tycker då också, även om ni inte alltid är överens). Dessutom vore det ju konstigt att hon saknade dig när hon är hos dig. Det går ju helt enkelt bekräfta henne att du är ju hos henne och mamma är i sitt hem så det är ju inte konstigt att hon saknar sin mamma. Berätta också att du saknar henne när hon är hos sin mamma. Visa att du älskar henne både verbalt och fysiskt med kramar, mys och bus. Kräv inte att hon måste säga att hon älskar dig, utan bara förutsätt att det är så.

Min dotter får veta på morgonen en timma innan att hennes pappa kommer då han någon gång inte dykt upp alls och flertalet gånger ställt in med kort varsel. I morse talade hon flertalet gånger om att hon inte tyckte om sin pappa, att var sjuk och att hon bara ville vara hemma med mamma. Ja, det var ju vad jag sa kvällen innan att vi mestadels skulle vara bara hemma då jag aldrig vet i förväg om umgänget blir av. Så min uppgift blev ju att påtala att pappa har saknat henne (kanske inte sant, vad vet jag) och försöka få henne att se fram emot att pappa kom. Om hennes bror skulle komma eller ej visste jag inte då vi behövt byta dag så det kunde jag inte ge som glädjande besked heller. Tack och lov hade hon fått såpbubblor av honom sist så den flaskan kunde hon ju ta med sig och då vände det. Sedan var det inga problem när pappa kom och de åkte pulka som hon gillar, så det blev en positiv upplevelse till slut som vi kan påtala nästa gång ...
 

Nej, visst förstår jag det jobbiga i det hela för henne. Så är det nog, hon kan uttrycka sig på ett helt annat sätt nu. Tiden går så fort verkligen... Vi påtalar jämt för henne att den andra föräldern är bara ett samtal bort eller med skype. Att hon när som helst kan säga att hon saknar den andra så är det bara att ordna det. Tidigare har man märkt på henne att hon varit ledsen utan synbar anledning, då har man fått dra ur henne vad det är. Vilket då varit saknaden. Mycket gos och kel är det, jag är en väldigt kramig person så det tar jag ut på min dotter vilket hon inte alltid gillar men gäller passa på medans tid är :) Försöker titt som tätt berätta hur älskad hon är både av mig och mamma.
Vi försöker också, vad jag vet även mamman, berätta hela tiden hur vi saknat henne samtidigt som vi vid överlämnandet gör vi det till en positiv grej istället för en sorglig sak. Det värsta jag vet är när föräldrar använder sina barn som medel för att såra den andra föräldern. Förstår mig inte på sådana människor. 

Du verkar göra det bästa av situationen, kanske får du försöka förklara hans beteende med att han gör sitt bästa men ibland går det inte som man vill bara och att det inte har något med henne att göra.