Inlägg från: la vie en rose |Visa alla inlägg
  • la vie en rose

    Vi som avbrutit 2013

    Grattis anjiz! Det betyder så mycket för mig att höra att DET GÅR! :)

  • la vie en rose

    Två plumpa kommentarer på jobbet idag...

    "När är det dags för dig att höra tassandet av små fötter i kammaren? Jaså, du förlorade barnet? Äsch, det är bara att hoppa på 'att igen! Säg det till din gubbe när du kommer hem! Man kan inte gå och gräva ner sig i sånt här. Vad skulle du vilja ha, en pojke eller flicka?" (vårdtagares sambo)

    "Hur mår du nu? Det kunde ju faktiskt ha varit värre. Annie Lennox till exempel, hon förlorade sitt barn vid födseln. Det är ju faktiskt värre när det har gått så långt." (arbetskamrat)

    MÄNNISKOR! Jag VET att det är svårt att bemöta sorg. Människor blir väl så nervösa att vad som helst hoppar ur munnen... så jag försöker att bara låta det rinna av. Men FAN, jag vill inte ha några tröstande ord, för det finns inga. Vill man visa sitt deltagande räcker det gott att beklaga sorgen.

  • la vie en rose
    Fjärilsblomman skrev 2014-05-20 11:17:08 följande:
    Jag ska börja jobba på torsdag, efter att min son dog i magen för 5 veckor sedan (v24) jag är rädd för att folk är nervösa för att träffa mig...jag är rädd för att behöva prata om det, men också rädd för att ingen ska nämna det. Det blir fel hur det än blir, det här molnet finns alltid över mig...är det någon här som har börjat jobba och hur har ni klarat det? Finns det några tips? Jag vill inte vara huvudperson i något jag inte själv kan hanteraGråter
    Det jobbiga är ju alla första möten efter det som hänt, som man måste göra. Andra gången man träffar samma människa är det inte alls lika jobbigt, för då är isen redan bruten.

    Jag bad min chef berätta för mina arbetskamrater vad som hänt och en nära kollega fick berätta för de vårdtagare som jag vet bryr sig mycket om mig (jobbar i en hemtjänstgrupp i äldreomsorgen). Det kändes bra för mig när jag kom tillbaka att de flesta jag träffade på redan visste och hade hunnit smälta det. Det minimerade i alla fall antalet "När är det du ska gå på mammaledighet nu igen?" och "Hur är det med magen?"

    Reaktionerna har varit blandade. En del har låtsats som ingenting, några har kramat om mig och sagt att de finns där om jag vill prata,  många har sagt att de hört vad som hänt, att de tänkt på mig och beklagar sorgen, någon har sagt ett enkelt "välkommen tillbaka". Sedan har vi ju de där sorgeförminskarna också... de som tycker att det kunde ha varit värre och att det bara är att försöka igen.

    Jag har bemött de flesta kommentarer ganska kort, visat att jag är tacksam för omtanken men inte vill prata vidare om det, sagt ett enkelt "tack" eller klyschor som "jo visst har det varit jobbigt och är fortfarande, men jag kämpar på en dag i taget". Det verkar folk känna sig ganska bekväma med. Sedan har jag berättat hela historien för de kollegor som står mig nära och som jag litar på.

    Skickar dig en stor styrkekram och hoppas att det går bra på torsdag!


  • la vie en rose
    Charlie40 skrev 2014-05-21 07:28:48 följande:
    På väg för mkp nu och är så fruktansvärt nervös. Vi gjorde avbrytande i v 16 i november eftersom vår lilla flicka hade Trisomi13. Fick 1:7 på kub och denna gång går vi direkt på mkp. Väntan på svaret kommer bli olidlig, hoppas vi kan få svar innan helgen om det är dåligt svar. Skönt att läsa och byta tankar med dom som varit i samma sits. Vi har inte berättat för ngn om denna grav ännu, för att slippa frågor om det skulle vara ngt. Vecka 13 nu. Håll tummarna för oss.
    Hur har det gått för er idag? Kram
  • la vie en rose
    Charlie40 skrev 2014-05-21 19:05:57 följande:
    Det gick bra, tyckte förra gången kändes mer men det är mest den emotionella smärtan som är jobbig, grät som ett barn i bilen på väg hem. Spänningar som släpper och nya spänningar inför svaret intar kropp och hjärna. Dom sa att dom ringer fred eller månd vid dåligt besked så det blir en jobbig helg. Kommer nog inte andas ut förrän brevet dyker upp, åhhhhhh vad jag vill ha ett brev istället för ett telefonsamtal. Kram
    Usch ja, väntan måste vara fruktansvärd! Önskar dig så det där brevet med goda nyheter... Stor kram till dig!

  • la vie en rose
    villbligravid88 skrev 2014-05-22 05:39:08 följande:
    Idag är det 1 år sedan vår lilla Alva föddes. Tungt som tusan att kliva upp, ska försöka jobba några timmar och sen hem och kramas med sambo, dotter och mage. Senaste dagarna har det varit otroligt många tankar och minnen som kommit upp till ytan, får väl se om det blir gråtattacker eller om jag lyckas hålla mig ganska lugn idag. I vilket fall blir det en sorgens dag, elda hennes ljus och hälsa på i minneslunden där vi lämnar en varsin blomma till henne och tänker lite extra idag <3
    Fint att ni tillåter er att tänka lite extra på er lilla ängel idag och rår om varandra ordentligt. Kram
  • la vie en rose
    min lilla groda skrev 2014-05-26 20:33:33 följande:
    För mindre än tre månader sedan födde jag en liten flicka i vecka 21. Det var min sjätte graviditeten med ett fantastiskt barn och många missfall men den här gången kändes det som att jag ljög när jag sa att vi skulle få ett till barn till sommaren. Jag kunde aldrig föreställa mig att jag höll det här barnet. Min man och syster sa båda att det bara var för att vi gått igenom så mycket med missfall och provrörsbefruktningar. På rutinultraljudet hittade man flera fel och efter flera undersökningar i två olika städer hade de hittat ett allvarligt hjärtfel och många andra saker som tydde på kromosomförändring eller ett syndrom. Vi gjorde fostervattensprov och hon hade trisomi 18. Vi valde till sist att avsluta men det var ett fruktansvärt beslut att ta och jag känner fortfarande skuld. Precis som några andra skrev var vår förlossning fin. Jag och min man stöttade varandra och har nog aldrig varit så när som då trots att vi har ett underbart äktenskap. Vi hade henne hos oss i fléra timmar efteråt och de två dagar vi var på sjukhuset är ljusa minnen i allt det mörka. Jag är lärare på förskola och hade bett de andra pedagogerna prata med barnen så att de visste och maila föräldrarna. Det första som hände när jag kom in första dagen efter sjukskrivningen var förutom kramar från flera barn som brukar göra det att ett barn sa till mig "ditt barn lever inte mer" och jag tyckte att det var bra. Jag och barnen pratade mycket om det som hänt, de tyckte att det var svårt att förstå. Och ett barn som bara är två kan fortfarande säga till mig att jag inte har bebis i magen längre och att jag kan köpa ny bebis. För mig har det varit fint. Många av föräldrarna har också pratat med mig om det och till och med gråtit. Mycket heldre att de ärligt visar att det är förnämligt än att de låtsas som att hon inte har funnits. Imorgon är det gravsättningen. Vi trivs i skogen och på kyrkogården som ligger nära oss finns en del som är skog med urngravar. Det är barkstigar och granris istället för planteringar. Vid gravsättningen ska vi ställa en hink med smultron för vår stora flicka vill att hon ska ha det att äta.
    Vilket fint bemötande du fått på din arbetsplats! Barns naturlighet kan vara befriande i många lägen. Ett konstaterande, "ditt barn lever inte mer", så enkelt, men innehåller så mycket. Fint!
  • la vie en rose
    Charlie40 skrev 2014-05-31 11:59:34 följande:
    Det här händer inte igen?! Jag är så ledsen, hur kan vi råka ut för detta en gång till? På söndag avbryter vi för andra gången på 7 månader. Jag har varit gravid i 30 veckor under ett år. Denna gång var det oxå en flicka, jag saknar ord och det gör så förbannat ont. Tabletten togs igår och imorgonbitti sätter förlossningen igång, ja jag säger förlossning för det är precis det det är. Hur ska man orka vidare och ska man våga försöka igen?! Jag såg en tant vinna 30 miljoner på TV4 imorse, det är större sannolikhet att göra det än att detta händer. Det gör så förbaskat ont! Ville bara skriva av mig lite.
    Nej!!?? Så fruktansvärt! Var det samma fel igen?
  • la vie en rose

    Tänker på dig idag Charlie40. Livet kan vara så fruktansvärt orättvist ibland och man undrar hur många prövningar en människa ska behöva utstå. Massa värme och styrka till dig

Svar på tråden Vi som avbrutit 2013